Artikel 33 asylprocedurdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på grund av att en person transiterat genom en annan stat till medlemsstaten.

Artikel 46.3 asylprocedurdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en domstol som prövar ett överklagande av ett beslut om att avvisa en ansökan om internationellt skydd måste avgöra målet inom åtta dagar om inte domstolen inom denna tid kan säkerställa att de materiella bestämmelserna och de processuella garantier som sökanden har blir verkningsfulla.

Bakgrunden var att en syrisk medborgare kom via Serbien till ett gränsområde i Ungern och ansökte om asyl. Ansökan avvisades utan prövning i sak och det förordnades att personen skulle återvända till Serbien.

Den första frågan var om artikel 33.8  b) eller c) i asylprocedurdirektivet (2013/32/EU) tillåter att en asylansökan kan avvisas på grund av att den sökande kommit till medlemsstaten via en stat där personen inte utsätts för förföljelse eller allvarlig skada. Ungern har denna avvisningsgrund som komplement till artikel 33.2 c), som avser att det finns ett säkert tredjeland.

EU-domstolen konstaterar att avvisningsgrunderna i artikel 33.2 asylprocedurdirektivet är uttömmande. Begreppet ”säkert tredjeland” kan endast tillämpas om villkoren i artikel 38.1 – 4 är uppfyllda. Dessa villkor är kumulativa, dvs. samtliga måste vara uppfyllda (p. 36, 40 i domen). Transitering via ett land inte kan anses vara en sådan anknytning till ett säkert tredje land enligt artikel 38.2 a), (p. 50).

Den ungerska lagstiftningen ansågs heller inte kunna utgöra avvisningsgrund som första asylland enligt artikel 33.2 b) i direktivet. Villkoren i artikel 35 första stycket a) och b) måste då vara uppfyllda, vilket inte krävdes i den ungerska lagstiftningen (p 52, 54).

Artikel 33 asylprocedurdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på grund av att en person transiterat genom en annan stat till medlemsstaten.

Sedan var frågan om artikel 46.3 asylprocedurdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning med innebörd att en domstol som prövar ett överklagande om att avvisa en asylansökan måste göra detta inom åtta dagar. Så är fallet i Ungern. Enligt artikel 46.1 a) ii ska medlemsstaterna säkerställa rätt till ett effektivt rättsmedel om en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning. Artikel 46.10 ger medlemsstaterna rätt att fastställa frister avseende domstolarnas handläggningstider av överklaganden i asylansökningar (p. 59, 62).

Även när det gäller avvisning av en ansökan om internationellt skydd måste den nationella domstolen vid sin prövning av överklagandet göra en full omprövning och prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna. Vad gäller överklagande av ett beslut om att avvisa en ansökan på grunderna första asylland eller säkert tredjeland i artikel 33.2 b) eller c) asylprocedurdirektivet måste domstolen bl.a. kontrollera att alla villkor som krävs för ett första asylland eller ett säkert tredjeland är uppfyllda. Den sökande måste också ha fått tillfälle att framföra huruvida avvisningsgrunden är tillämpligt på personens särskilda situation (p. 66, 68, 69).

Den klagande har också rätt till processuella rättigheter enligt asylprocedurdirektivet, bl.a. rätt till tolk, rätt till information, möjlighet till kostnadsfritt rättsligt bistånd och rättigheter för ensamkommande barn och personer med särskilda behov av förfarandegarantier (p. 70).

EU-domstolen anser att artikel 46.4 i direktivet[1] ska tolkas som en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa skäliga tidsfrister för att meddela dom. Även om det inte på förhand kan uteslutas att en frist på åtta dagar är lämplig när det är som mest uppenbart att avvisa en ansökan, kan en sådan frist vara otillräcklig för en domstol för att den ska kunna säkerställa att samtliga rättigheter för den sökande iakttas (p. 73, 74).

Artikel 46.3 asylprocedurdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en domstol som prövar ett överklagande av ett beslut om att avvisa en ansökan om internationellt skydd måste avgöra målet inom åtta dagar om inte domstolen inom denna tid kan säkerställa att de materiella bestämmelserna och de processuella garantier som sökanden har blir verkningsfulla.