I skrivelse om verkställighetshinder till Migrationsverket åberopade klaganden, en man från Afghanistan, risk för skyddsgrundande behandling, bl.a. pga. att han saknar religiös tillhörighet. Verket avslog på samtliga åberopade grunder.

 

Klaganden överklagade beslutet till migrationsdomstolen och uppgav då, utöver tidigare åberopade skäl, att han var ateist och att han helt hade slutat tro och att detta skett efter en gradvis process under vistelsen i Sverige. Migrationsdomstolen ansåg dock att sökandens resonemang var allmänt hållna. Migrationsdomstolen fann vidare det märkligt att detta åberopades först efter laga kraft, ett par år efter att det han börjat ifrågasätta sin tro. Domstolen ansåg därför att hans genuinitet inte var tillräckligt tillförlitlig för att nå upp till kravet på antagligt enligt 12 kap. 19 § UtlL. Migrationsdomstolen ansåg att det inte heller i övrigt fanns skäl att bevilja ny prövning och avslog överklagandet. Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

 

Klaganden lämnade därefter in ett klagomål till HRC och åberopade att en utvisning till Afghanistan skulle vara i strid med artiklarna 6 och 7.

 

HRC anser att när en asylsökande åberopar att denna är ateist efter det att grundansökan har blivit avslagen, är det rimligt att myndigheterna gör en ingående utredning av omständigheterna kring konversionen. HRC anser dock, oaktat seriositeten av konversionen, att frågan är om det är sannolikt att en sådan konversion kan innebära allvarliga konsekvenser enligt artiklarna 6 och 7 vid ett återvändande till hemlandet. Även om konversionen inte är seriös ska myndigheterna därför bedöma om den sökandes beteende och aktiviteter i samband med dennes konversion eller övertygelse kan innebära allvarliga konsekvenser i ursprungslandet.

 

HRC anser att klaganden, som tillhör flera riskgrupper, skulle befinna sig i en mycket utsatt situation i Afghanistan. Med beaktande av detta samt att hans namn är vida spritt bedömer kommittén det som högst troligt att klagandens identitet och apostasi skulle komma till allmänhetens kännedom vid ett återvändande. HRC anser därför att klagandens utsatthet i kombination med andra riskförhöjande omständigheter skulle innebära en risk för klaganden att utsättas för irreparabel skada i hemlandet.

 

HRC noterar att de svenska myndigheterna inte hade gjort en kumulativ bedömning av de åberopade grunderna och att man inte hade beaktat klagandens beteende och aktiviteter i samband med konversionen. HRC konstaterar vidare att om migrationsdomstolen hade återförvisat målet när konversionen åberopades som ny grund, så hade denna grund kunnat prövas enligt den normala två-instansprövningen som gäller för asylärenden och skälen hade kunnat bli bedömda i detalj med beaktande av övriga riskfaktorer baserat på muntliga utredningar.

 

HRC anser därmed att de svenska myndigheterna har brustit i prövningen av om det finns en verklig, personlig och förutsebar risk för klaganden att återvända till Afghanistan och att en verkställighet av klaganden skulle innebära en kränkning av artiklarna 6 och 7.

 

En skiljaktig mening (tre ledamöter) går på regeringens linje och anser att prövningen i den nationella processen varit tillfyllest.