Artikel 6.1 och 6.2 i familjeåterföreningsdirektivet (2003/86) hindrar inte en nationell praxis, enligt vilken myndigheterna kan avslå en ansökan om uppehållstillstånd på grundval av en fällande brottmålsdom som meddelats under en tidigare vistelse i den berörda medlemsstaten. Vidare kan de återkalla ett  uppehållstillstånd eller avslå en ansökan om förlängning om den sökande har dömts till ett straff som är av en viss stränghetsgrad i förhållande till vistelsens längd.

Förutsättningen är att det brott som personen har dömts för är så allvarligt att det är nödvändigt att hindra denne från att vistas inom medlemsstaten, och att myndigheterna gör en sådan individuell bedömning som föreskrivs i artikel 17 i direktivet. 

Sakfrågan i målen var om en ansökan om uppehållstillstånd kan avslås, eller ett uppehållstillstånd kan återkallas enligt artikel 6.1 respektive artikel 6.2 familjeåterföreningsdirektivet, på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet när den berörda personen har begått brott.

I det ena fallet hade den sökande dömts till fängelse i fyra år och tre månader för medverkan i narkotikasmuggling. I det andra fallet hade personen genom fyra domar dömts till samhällstjänst eller böter för butiksstöld och rattfylleri.

Begreppet hänsyn till allmän ordning och säkerhet har tidigare tolkats enligt rörlighetsdirektivet (2004/38), där det enligt artikel 27.2 krävs att det individuella beteendet utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Enligt artikel 6.1 och 6.2  i familjeåterföreningsdirektivet krävs det inte uttryckligen, till skillnad mot artikel 27.2 i rörlighetsdirektivet, att personens beteende ska utgöra ett sådant definierat hot (p. 53 och 56 i domen). Unionslagstiftaren har således inte valt att begränsa medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller familjeåterföreningsdirektivet jämfört med rörlighetsdirektivet. I skäl 14 i direktivet anges att begreppet allmän ordning får inbegripa en fällande dom för ett allvarligt brott (p. 53, 56, 58 och 59 i domen).  

Artikel 6.1 och 6.2 får inte användas på ett sätt som skulle kunna motverka direktivets syfte och ändamål, dvs. att tillåta familjeåterförening. Samtidigt har myndigheterna möjlighet att tillämpa artiklarna då personen har dömts för ett brott utan att behöva visa att det individuella beteendet utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse (p. 62 - 63).

Myndigheterna får inte med automatik anse att person utgör ett mot allmän ordning enbart på grund av att personen dömts för ett brott. Det krävs att brottet är så allvarligt eller är av en sådan typ att det är nödvändigt att hindra personen från att vistas i medlemsstaten. Enligt artikel 6.2 andra stycket ska brottets typ och svårighetsgrad beaktas. Vidare måste myndigheterna enligt artikel 17 i direktivet göra en individuell bedömning av personens situation och ta hänsyn till arten och stabiliteten av familjebanden, längden av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till hemlandet (p. 65-68).

Artikel 6.1 och 6.2 i familjeåterföreningsdirektivet hindrar inte en nationell praxis, enligt vilken myndigheterna kan avslå en ansökan om uppehållstillstånd

på grundval av en fällande brottmålsdom som meddelats under en tidigare

vistelse i den berörda medlemsstaten. Vidare kan de återkalla ett uppehållstillstånd eller avslå en ansökan om förlängning om den sökande har dömts till ett straff som är av en viss stränghetsgrad i förhållande till vistelsens längd. Förutsättningen är att det brott som personen har dömts för är så

allvarligt att det är nödvändigt att hindra denne från att vistas inom medlemsstaten, och att myndigheterna gör en sådan individuell

bedömning som föreskrivs i artikel 17 i direktivet.