Artikel 20.4 och 20.5 i mottagandedirektivet (2013/33/EU), jämförd med artikel 1 EU-stadgan ska tolkas så, att en medlemsstat, när de ålägger sanktioner mot en sökande som gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot de regler som gäller för förläggningarna eller till grovt våldsamt uppträdande, inte får föreskriva en sanktion som består i att, om än tillfälligt, dra in de materiella mottagningsvillkoren i form av inkvartering, mat och kläder. Detta skulle medföra att den sökande fråntas möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov. Andra sanktioner som åläggs med stöd av artikel 20.4 ska uppfylla krav som följer av proportionalitetsprincipen och den mänskliga värdigheten. Beslut om sanktioner mot ensamkommande barn ska fattas med särskild hänsyn till barnets bästa.

I artikel 20.4 mottagandedirektivet anges att medlemsstaterna får fastställa sanktioner för allvarliga brott mot de regler som gäller för förläggningarna samt för grovt våldsamt uppträdande. Frågan var om dessa sanktioner får innebära att de materiella mottagningsvillkoren som avses i artikel 2 f och g i direktivet dras in eller inskränkas. Om så är fallet, under vilka förutsättningar kan sanktioner åläggas mot ett ensamkommande barn i den mening som avses i artikel 2 d och e.

”Materiella mottagningsvillkor” omfattar inkvartering, mat och kläder, vilka tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning. Villkoren kan endast begränsas i enlighet med vad som framgår av artikel 20. Enligt artikel 17.1 och 17.2 är medlemsstaterna skyldiga att se till att villkoren säkerställer sökandena en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa.

Direktivet innehåller ingen definition av begreppet ”sanktioner” och medlemsstaterna har då ett utrymme för skönsmässig bedömning att besluta om dessa sanktioner. EU-domstolen finner att en ”sanktion”, i den mening som avses i artikel 20.4 i direktiv 2013/33, kan avse ”materiella mottagningsvillkor” (p. 43 -44 i domen).

Sanktioner måste vara objektiva och proportionerliga och den sökanden ska ha tillträde till sjukvård och värdiga levnadsvillkor. Det sistnämnda innebär att  personen inte får befinn sig i en situation av extrem materiell fattigdom som innebär att det är omöjligt att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att ha tak över huvudet, äta, klä sig och tvätta sig, och som skadar personens  fysiska eller mentala hälsa eller utsätter denne för en förnedring som är oförenlig med mänsklig värdighet (jfr dom den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, p. 92 och där angiven rättspraxis).

EU-domstolen uttalar att en sanktion som består i att, om än endast tillfälligt, dra in samtliga materiella mottagningsvillkor, bl. a. i form av inkvartering, mat eller kläder är oförenligt med artikel 20.5 tredje meningen i direktivet, dvs. att säkerställa värdiga levnadsvillkor. Den sökande fråntas då möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov enligt ovan (p. 46-47).  

Myndigheterna ska säkerställa att sökande har tillgång till de materiella mottagningsvillkoren även när de anlitar privata aktörer för att, på deras uppdrag, genomföra en sådan skyldighet. De måste säkerställa att en sanktion är proportionerlig och inte kränker sökandens värdighet (p. 49-50).

EU-domstolen uttalar också att medlemsstaterna får ålägga sanktioner som inte medför att sökanden avstängs från de materiella mottagningsvillkoren. Det kan t.ex. innebära att sökanden endast får vistas i en separat del av förläggningen och förbjuds att ta kontakt med vissa andra boende på förläggningen eller att sökanden överförs till en annan förläggning eller en annan inkvartering. Artikel  20.4 och 20.5 utgör heller inte hinder för att ta en sökande i förvar förutsatt att  villkoren för detta är uppfyllda (p. 51).

Om den sökande är ett ensamkommande barn, dvs. en ”utsatt person” som avses i artikel 21 i direktivet är myndigheterna skyldiga att i än högre grad beakta den underåriges speciella situation och proportionalitetsprincipen.  De måste ta hänsyn till barnets bästa.  Artikel 20.4 jämförd med artikel 20.5 innebär inte att myndigheterna är förhindrade att överlämna en underårig sökande till rättsvårdande instanser eller myndigheter som ansvarar för skyddet av ungdomar.