Artikel 32.3 i viseringskodexen tillåter inte att referenspersonen i eget namn får överklaga ett beslut om avslag på ansökan om visering.

Då det finns en bilateral överenskommelse om representation, enligt vilken den representerande statens konsulat har behörighet att fatta beslut om avslag på visering, ankommer det på de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten att pröva överklaganden av avslagsbeslut.

Ett sådant förfarande, att ett överklagande av ett beslut om avslag på ansökan om visering enligt en bilateral överenskommelse ska riktas mot den representerande medlemsstaten, är förenligt med den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd.

EU-domstolen uttalar sig om processuella frågor avseende viseringskodexen viseringskodexen, förordning EG nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar, bl. a. vilken stat som är behörig att pröva överklaganden vid representation av en annan stat i viseringsärenden.

Fråga 1
Den första frågan var om artikel 32.2 i viseringskodexen tillåter att referenspersonen i eget namn kan överklaga ett avslagsbeslut om visering.

EU-domstolen finner att den enda person som har rätt att överklaga ett avslagsbeslut är den viseringssökande. Det hänvisas här till bl. a. artikel 47.1 h) i kodexen (p. 47, 50 och 55 i domen).

Detta hindrar inte att den viseringssökande kan ge en annan person befogenhet att företräda sökanden inför domstol (p. 56).

Fråga 2
Sedan var frågan om den representerande staten är behörig att pröva överklaganden på avslagsbeslut om visering som denna stat har fattat för den representerade statens räkning.

EU-domstolen konstaterar att artikel 8 i viseringskodexen ger möjligheter för medlemsstaterna att i bilaterala överenskommelser reglera att en medlemsstat företräder en annan stat att fatta beslut om ansökningar om visering. Här finns det två olika möjligheter. Enligt den allmänna regeln i artikel 8.2 ska den representerande statens konsulat när det överväger att avslå en ansökan, överlämna denna till behöriga myndigheter i den representerade staten, så att de kan fatta beslut. Men ett bilateralt avtal kan, med avvikelse från den allmänna regeln, med stöd av artikel 8.4 d) bemyndiga den representerade staten att själv pröva och avslå en viseringsansökan. Vilken stat som är behörig att fatta beslut och således mot vilken överklagande ska riktas, beror således på lydelsen i den bilaterala överenskommelsen (p. 70-73).

I det aktuella målet hade Nederländerna en bilateral överenskommelse med Schweiz, enligt vilken Schweiz för Nederländernas räkning var behörig att avslå en ansökan om visering och ”pröva överklaganden i enlighet med den representerande medlemsstatens nationella lagstiftning” (p. 76).

Då det finns en bilateral överenskommelse om representation, enligt vilken den representerande statens konsulat har behörighet att fatta beslut om avslag på visering, ankommer det på de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten att pröva överklaganden av avslagsbeslut (p. 77).

Fråga 3
Bestämmelserna i viseringskodexen ska tolka i enlighet med bl.a. Europakonventionen om mänskliga rättigheter. En tolkning av artikel 8.4 d) i viseringskodexen, enligt vilken ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om visering ska riktas mot den representerande medlemsstaten är förenlig med den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel.

Det konstaterades i det aktuella målet att Schweiz är part till Europakonventionen och associerad till Schengenregelverket vilket refererar till Europakonventionen (p. 86-88).