När en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare ansöker om visering, kan det inte ställas orimliga krav på vad som krävs för att visa att rörlighetsdirektivet är tillämpligt. Om den sökande visat att unionsmedborgaren omfattas av rörlighetsdirektivet och den sökande har för avsikt att ansluta sig till un-ionsmedborgaren för att upprätthålla en faktisk familje-relation med honom eller henne, finns det förutsättning-ar att bevilja en visering efter handläggning enligt det påskyndade förfarandet i rörlighetsdirektivet.

Bakgrund

AS, som var iransk medborgare, ansökte om Schengenvisering vid ambassaden i Teheran. Avsikten var att hon skulle resa till sin make som är dansk medborgare och bosatt i Sverige.

Ambassaden avslog ansökan med motiveringen att AS genom inlämnad be-visning inte hade visat att hennes make är bosatt i Sverige och att han har uppehållsrätt och därmed uppbär rättigheter som följer av rörlighetsdirekti-vet (Direktiv 2004/28/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier m.m.). Ansökan skulle därför handläggas enligt reglerna i viseringskodexen (Förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex för viseringar). Vid en samlad bedömning av AS etablering i hemlandet, hennes bosättnings-avsikt och rådande situation i Iran ansåg ambassaden att det fanns rimliga tvivel gällande hennes avsikt att lämna Schengenområdet.

Migrationsdomstolen avslog överklagandet.

Migrationsöverdomstolen

Det Migrationsöverdomstolen skulle ta ställning till var om det fanns förutsätt-ningar att bevilja AS en visering efter handläggning enligt det påskyndade förfa-randet enligt artikel 5.2 i rörlighetsdirektivet. För att kunna avgöra detta tog dom-stolen först ställning till om AS make omfattades av rörlighetdirektivet och däref-ter om AS avsikt var att ansluta sig till honom.

Domstolen redogjorde för gällande rätt och angav att viseringskodexen reglerar de villkor som ska vara uppfyllda för att en visering ska beviljas. Dessa villkor får dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är famil-jemedlemmar till unionsmedborgare, vilket i praktiken innebär en hänvisning till rörlighetsdirektivet (se MIG 2013:20). I rörlighetsdirektivet föreskrivs att med-lemsstaterna ska ge familjemedlemmar till unionsmedborgare som omfattas av direktivet all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar utan kostnad så snart som möjligt enligt ett påskyndat förfarande. Bestämmelserna i rörlighets-direktivet ger inte tredjelandsmedborgare några självständiga rättigheter utan utgör härledda rättigheter till följd av att en unionsmedborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet (EU-domstolens dom C-165/16, Lounes). Europeiska kommiss-ionen har publicerat en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar (Kommissionens beslut K(2010) 1620 av den 19 mars 2010). I handledningens del III avsnitt A finns särskilda bestämmelser för sökande som är familjemedlemmar till EU-medborgare.

Till stöd för ansökan hade AS bl.a. lämnat in en kopia av sin makes danska pass, makens personbevis från Skatteverket, en kopia av makens svenska identitetskort samt makens anställningsbevis. Av anställningsbeviset framgick att maken arbe-tade i Köpenhamn. Av inkomna handlingar framgick även att maken ägde en bostad i Malmö och arbetade som lokförare på tågsträckan Köpenhamn – Malmö.

Domstolen anförde att det i första hand åligger ambassaden att på ett tydligt sätt upplysa den sökande om vilka handlingar som han eller hon behöver lämna in för att styrka rörlighetsdirektivets tillämplighet och bereda sökanden tillfälle att komma in med sådana handlingar. När så inte skett ankommer det på migrations-domstolen att antingen läka bristen genom att själv vidta dessa åtgärder eller att visa målet åter till ambassaden (MIG 2013:20). Domstolen konstaterade att am-bassaden och migrationsdomstolen i det aktuella ärendet inte kunde anses ha gjort vad som ankommit på dem.

Domstolen menade också att det måste anses följa av rörlighetsdirektivet att det inte kan ställas orimliga krav på vad som krävs för att visa att rörlighetsdirektivet är tillämpligt. Flera olika handlingar hade inlämnats i ärendet till styrkande av makens bosättning i Sverige. Domstolen menade att det inte hade kommit fram något som talade för att han inte var bosatt i Sverige. Att under dessa omständig-heter efterfråga ytterligare handlingar är inte rimligt. Domstolen menade därför att AS styrkt att hennes make är en unionsmedborgare som genom att bosätta sig i Sverige utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Han omfattades därför av rörlighetsdi-rektivet.

AS hade vidare visat att hennes avsikt var att upprätthålla en faktisk familjere-lation med sin make och att ansluta sig till honom. Det fanns därför förut-sättningar för att bevilja henne en visering efter handläggning enligt det på-skyndade förfarandet i artikel 5.2 rörlighetsdirektivet.