En utvisning av klaganden till Iran ansågs inte strida mot artikel 3 eftersom klaganden inte hade gjort sannolikt att det fanns en verklig, förutsebar, personlig och aktuell risk för att hon vid ett återvändande skulle utsättas för tortyr. Den behandling som klaganden påstod sig riskera utgör inte tortyr enligt definitionen i artikel 1.

Bakgrund
Frågan i målet var om en utvisning till Iran skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Enligt klaganden fanns det en påtaglig risk för att hon vid ett återvändande skulle bli arresterad och torterad på grund av bl.a. politiskt engagemang och för att ha vanhedrat den före detta makens familj.

Kommitténs bedömning
I sin bedömning noterade kommittén vad som hade anförts av Sverige, nämligen att kvinnans redogörelse var spekulativ och utgick från antagan-den samt att hot eller våld från nära familjemedlemmar, eller den stigmati-sering eller vanära som kan följa av en skilsmässa, inte i sig utgör tortyr i konventionens mening. Därefter upprepade kommittén att artikel 3 i kon-ventionen måste tolkas i enlighet med definitionen av tortyr som framgår av artikel 1. När det gällde politisk aktivitet underströk kommittén att kvinnan i den inhemska processen inte fört fram att hon varit medlem i det aktuella partiet sedan 18 års ålder och att hon berättat för Migrationsverket att det inte fanns hinder för att återvända till Iran. Sammantaget bedömde kommittén därför att klaganden inte hade gjort sannolikt att det fanns en verklig, förutsebar, personlig och aktuell risk för att utsättas för tortyr vid ett återvändande till Iran.