Sammanfattning av EU-domstolens dom den 23 januari 2019 i mål C-661/17 (M.A. m. fl. mot Irland)

En medlemsstats avsikt att utträda ur EU innebär inte att en annan medlemsstat själv blir skyldig att tillämpa artikel 17.1 Dublinförordningen (DF) och själv pröva ansökan.

 

Det finns inget krav på att samma myndigheter ska tillämpa olika bestämmelser i DF.

 

Skyldigheten att beakta barnets bästa enligt artikel 6.1 DF innebär inte att en medlemsstat som inte är ansvarig är skyldig att tillämpa artikel 17.1.

 

DF kräver inte att det finns ett effektivt rättsmedel mot ett beslut att inte välja att tillämpa artikel 17.1 DF.

 

Det finns en presumtion att det är till barnets bästa att barnets situation behandlas som oskiljbar från föräldrarnas situation.

Bakgrund
En familj, bestående av ett föräldrapar och ett litet barn, ansökte om asyl i Irland. De hade haft visering för studier i Storbritannien. Efter anmodan från Irland om att ta på sig ansvaret för prövningen av deras asylansökningar, accepterade Storbritannien detta och blev således ansvarig stat. De fem frågorna i målet rörde tillämpning av den s. k. diskretionära klausulen, artikel 17.1 i Dublin III-förordningen (DF).

1. Storbritanniens avsikt om Brexit innebär inte att en annan medlemsstat blir skyldig att tillämpa artikel 17.1 DF och själv pröva en ansökan om asyl då den inte är ansvarig stat
Den ansvariga staten Storbritannien har anmält sin avsikt att utträda ur EU. Innebär artikel 17.1 att en annan medlemsstat då själv är skyldig att pröva en ansökan om skydd?

EU-domstolen konstaterar först att EU-rätten gäller i en stat fram till det faktiska utträdet ur EU (p. 54 i domen). Vidare är artikel 17 en fakultativ bestämmelse och syftet är att ge en medlemsstat på grund av politiska, humanitära eller praktiska skäl själv bestämma om den ska pröva en ansökan om asyl utan att vara skyldig till det. Tillämpning av artikeln förutsätter heller inte några villkor. Den ger ett medlemsstaterna ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa under vilka villkor den ska utnyttja den (p. 58-60).

En medlemsstats avsikt att utträda ur EU innebär alltså inte att en annan medlemsstat själv blir skyldig att tillämpa artikel 17.1 DF och själv pröva ansökan.

2. Inget krav på att samma myndigheter ska tillämpa olika bestämmelser i DF
I Irland är det en myndighet som avgör vilken stat som är ansvarig stat och en annan myndighet som kan tillämpa artikel 17 DF. EU-domstolen konstaterar att medlemsstaterna är fria att uppdra tillämpningen av DF:s kriterier för fastställande av ansvarig stat och tillämpningen av artikel 17 till olika myndigheter. De ska underrätta EU-kommissionen om vilka specifika myndigheter som är ansvariga. DF kräver inte att det är samma myndighet som prövar ansvarigheten respektive tillämpar artikel 17.1 DF (p. 66, 67, 69).

3. Skyldigheten att beakta barnets bästa enligt artikel 6.1 DF innebär inte att en medlemsstat som inte är ansvarig är skyldig att tillämpa artikel 17.1.
Eftersom tillämpningen av artikel 17.1 inte förutsätter några villkor, och att medlemsstaterna själva kan bestämma under vilka omständigheter de ska pröva en ansökan om asyl utan att vara skyldig till det, medför överväganden om barnets bästa inte att en medlemsstat som inte är ansvarig för att pröva en ansökan, är skyldig att beakta barnets bästa och själv pröva ansökan (p. 71-72).

4. DF kräver inte att det finns ett effektivt rättsmedel mot ett beslut att inte välja att tillämpa artikel 17.1 DF (d.v.s. att själv pröva ansökan)
Artikel 27.1 kräver ett rättsmedel i domstol avseende ett beslut om överföring. Det anges inte att det ska finnas ett rättsmedel mot att inte tillämpa möjligheten i artikel 17.1. Principen om ett effektivt rättsmedel är en allmän princip i EU-rätten och finns uttryckt i artikel 47 i EU-stadgan. Samtidigt är det, mot bakgrund av syftet med DF att snabbt kunna fastställa ansvarig stat, inte lämpligt att ha ett flertal olika rättsmedel (p. 75-77).

Om en medlemsstat beslutar att inte tillämpa artikel 17.1 i DF medför detta att staten ska fatta ett beslut om överföring. Beslutet att inte tillämpa artikel 17.1 kan i så fall bestridas i samband med ett överklagande av överföringsbeslutet (p. 79).

Med anledning av frågan om Brexit uttalar EU-domstolen att en anmälan om utträde ur EU inte får till verkan att tillämpningen av EU-rätten upphör. Denna, inklusive det gemensamma asylsystemet och principen om ömsesidigt förtroende och presumtionen om att medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, gäller fullt ut fram till ett faktiskt utträde (p. 80).

Av tidigare praxis följer att en överföring med stöd av Dublinförordningen inte får ske om det finns välgrundade skäl att anta att överföringen medför en verklig risk för personen att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 4 i EU-stadgan.

En anmälan om utträde kan inte i sig anses medföra att personen utsätts för en sådan risk. För det första är samtliga medlemsstater (eller tredjeländer) parter av Genèvekonventionen och Europakonventionen, inklusive principen om non-refoulement och det kan antas att de respekterar dessa konventioner. Det kan också antas att de har ett ömsesidigt förtroende för varandra vad gäller respekten för dessa grundläggande rättigheter[1] (p. 82-83).

Förutom kodifieringen i artikel 3.2 DF av praxis om förekomsten av systembrister i asylförfarandet och mottagningsvillkor i en ansvarig medlemsstat är medlemsstaterna bundna av praxis från Europadomstolen och av artikel 4 EU-stadgan. Denna artikel motsvarar artikel 3 i Europakonventionen och ska ha samma räckvidd. Vidare är medlemsstaterna parter av Genèvekonventionen och Europakonventionen och en medlemsstats fortsatta anslutning till dessa konventioner är inte beroende av dess anslutning till EU. Av detta följer att en medlemsstats beslut att utträda ur EU inte påverkar skyldigheten att iaktta Genèvekonventionen, inklusive principen om non-refoulement, samt artikel 3 Europakonventionen (p. 84-85).

5. Presumtion att det är till barnets bästa att barnets situation behandlas som oskiljbar från föräldrarnas situation
Det finns en presumtion för detta i artikel 20.3 DF. Det är endast om det visas att en gemensam behandling av barnets och föräldrarnas situation inte är till barnets bästa som barnets situation ska behandlas åtskilt från föräldrarnas. Enligt flera bestämmelser i DF ska respekten för familjelivet och bevarandet av familjens enhet i princip anses vara till barnets bästa (p. 88-90).

[1] Se dom i C-411/10 och C-493/10 den 21 december 2011, N.S. m.fl.

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2019-01-23
Dokumentnr:
42805
 
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen,
Sammanfattning av EU-domstolens dom den 23 januari 2019 i mål C-661/17 (M.A. m. fl. mot Irland) ,
2019-01-23
 

Ämnesord:

Praxis, Barnets bästa, Dublinförordningen, Internationella avgöranden, Överföring

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Ansvarig stat, Praxis, Suveränitetsklausulen, Överföring, Barnets bästa, Dublinförordningen, Effektivt rättsmedel, EU-domstolen, Internationella avgöranden, Överklagbarhet

Tema:
Dublinförordningen

Underkategori:
Ansvarighetsregler
Suveränitetsklausulen