Sammanfattning av EU-domstolens dom den 4 oktober 2018 i mål C-56/17 (Bahtiyar Fahti mot Bulgarien)

Myndigheterna i en medlemsstat behöver inte i beslut ha fastställt att medlemsstaten är ansvarig stat enligt kriterierna i Dublinförordningen för att pröva en ansökan om internationellt skydd i sak.

När en sökande överklagar ett beslut att avslå en asylansökan som ogrundad, är domstolen inte skyldig att ex officio pröva om kriterierna för att fastställa ansvarig stat i Dublinförordningen har tillämpats korrekt.

En sökande som åberopar risk för förföljelse på grund av religion måste inte uttala sig om eller förete handlingar i fråga om alla delar av begreppet ”religion”, men måste på ett trovärdigt sätt underbygga sina påståenden med omständigheter som myndigheten kan pröva.

En överträdelse av ett förbud att agera på ett sätt som strider mot statsreligionen i hemlandet och som bestraffas med döds- eller fängelsestraff, kan utgöra förföljelse, om straffen i lagstiftningen tillämpas i praktiken.

Frågor angående Dublinförordningen
De första tre frågorna i domen rörde procedurfrågor enligt Dublinförordningen. EU-domstolen konstaterar att artikel 3.1 Dublinförordningen inte hindrar att myndigheterna i en medlemsstat prövar en ansökan om internationellt skydd i sak, när myndigheterna inte uttryckligen i ett beslut har fastställt att denna medlemsstat är ansvarig stat enligt kriterierna i Dublinförordningen (p. 56 i domen).

Vidare finner EU-domstolen att, när en sökande överklagar ett beslut att avslå en asylansökan som ogrundad, är domstolen inte skyldig att ex officio pröva om kriterierna för att fastställa ansvarig stat i Dublinförordningen har tillämpats korrekt (p. 71-72).

Prövning av uppgifter om religionstillhörighet och konversion
De följande frågorna gällde huruvida en sökande som åberopar religionstillhörighet som grund för internationellt skydd, måste uttala sig om eller förete handlingar om alla delar av en religion.

EU-domstolen påminner om definitionen i artikel 10.1 b skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) enligt vilket begreppet religion omfattar ”teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar, deltagande i eller avstående från deltagande i formella privata eller offentliga gudstjänster, enskilt eller tillsammans med andra, samt andra religiösa handlingar eller åsiktsyttringar, eller former av personligt eller gemensamt handlande grundat på eller påbjudet genom någon trosriktning”. Det är alltså fråga om en bred definition. EU-domstolen har tidigare betonat att begreppet religion i artikel 10 i EU:s rättighetsstadga kan komma till uttryck i att både ha en religiös övertygelse och att offentligt utöva en religiös tro (p. 77, 81).

Det kan mot bakgrund av denna breda definition inte krävas att en sökande som åberopar risk för förföljelse av religion lämnar uppgifter eller handlingar om varje enskild del som omfattas av artikel 10.1 b i direktivet för att styrka sin trosuppfattning. Däremot måste den sökande styrka uppgifterna om att han/hon har konverterat. Uttalanden om trosövertygelse eller tillhörighet till ett religiöst samfund kan i sig bara utgöra en utgångspunkt för att bedöma fakta och omständigheter enligt artikel 4, jfr p. 49 i mål C-148/13 m.fl. (p. 82, 84).

Uppgifter som inte kan styrkas kan endast beaktas om bl.a. villkoren i artikel 4.5 c och e) i direktivet är uppfyllda. Den sökandes uppgifter ska vara sammanhängande och rimliga och inte strider mot information om ärendet och att den sökandes allmänna trovärdighet är fastställd. Den prövande myndigheten ska även beakta förklaringar till varför relevanta faktorer saknas (p. 86-87).

Vid prövningen ska inte endast beaktas den sökandes individuella ställning och personliga förhållanden, utan även hans/hennes trosuppfattningar och omständigheterna kring valet av dessa, hur den sökande förstår och utövar sin tro eller ateism, den sökandes inställning till doktrin, ritualer eller föreskrifter till den religion som sökanden säger sig tillhöra eller önskar lämna, personens eventuella roll i spridandet av tron eller en kombination av religiösa faktorer och andra faktorer som har att göra med identitet, etnicitet eller kön (p. 88).

En sökande som åberopar risk för förföljelse på grund av religion måste inte uttala sig om eller förete handlingar i fråga om alla delar av begreppet ”religion”, men måste på ett trovärdigt sätt underbygga sina påståenden med omständigheter som myndigheten kan pröva.

EU-domstolen uttalar sig slutligen om förföljelsebegreppet då religion åberopas. Det måste vara fråga om en ”allvarlig överträdelse” av religionsfriheten. Om det är fråga om kriminalisering av handlingar som ingår i utövandet av religionsfriheten genom döds- eller fängelsestraff som föreskrivs i lagstiftning i hemlandet, måste myndigheterna pröva om dessa tillämpas i praktiken, jfr p. 59-60 i C-199/12 m. fl. (p. 98). En överträdelse av ett förbud att agera på ett sätt som strider mot statsreligionen i hemlandet och som bestraffas med döds- eller fängelsestraff, kan utgöra förföljelse, om straffen i lagstiftningen tillämpas i praktiken (p. 101).

 

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2018-10-04
Dokumentnr:
42223
 
Referens:
EU-domstolen,
Sammanfattning av EU-domstolens dom den 4 oktober 2018 i mål C-56/17 (Bahtiyar Fahti mot Bulgarien),
2018-10-04
 

Ämnesord:

Praxis, Konvertiter, Religion, Dublinförordningen, Internationella avgöranden

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Ansvarig stat, Kristna, Praxis, Religion, Religiösa grupper, Skyddsgrundsdirektivet, Bevisvärdering, Dublinförordningen, EU-domstolen, Fängelsestraff, Förföljelse, Internationella avgöranden, Iran, Konvertiter, Ansvarighetsregler, Ateism

Tema:
Dublinförordningen

Underkategori:
Ansvarighetsregler

Tema:
Skyddsskäl

Underkategori:
Religiös eller politisk uppfattning