Vid bedömning av begreppet ”allvarligt brott” i artikel 17.1 b i skyddsgrundsdirektivet avseende uteslutande från alternativt skyddsbehov ska det göras en fullständig prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall för att komma fram till huruvida en person ska anses ha begått ett ”allvarligt brott”. Det är inte tillräckligt att endast beakta straffvärdet för brottet i medlemsstaten.

Målet gällde tolkningen av ”allvarligt brott” som grund för uteslutande från att vara alternativt skyddsbehövande enligt artikel 17. 1 b) skyddsgrundsdirektivet(1). Shajin Ahmed hade i Ungern dömts till långa fängelsestraff för mordförsök och försök till utpressning, begångna i Ungern. Ungersk lagstiftning anger att brott som medför fängelse i fem år eller mer i sig är grund för uteslutande från alternativ skyddsstatus. Frågan var om ett högt straffvärde för ett brott räcker för uteslutande, eller om det måste göras en individuell prövning, vilket det enligt praxis krävs för uteslutande från flyktingstatus enligt EU-domstolens dom i C-57/09 och C- 101/09 (B och D).

EU-domstolen konstaterar först att det i skyddsgrundsdirektivet inte ges någon definition av vare sig begreppen ”allvarligt brott” i artikel 17.1 b), ”synnerligen allvarligt brott” i artikel 14.4 b) eller ”grovt icke-politiskt brott” i artikel 12.2 b). Det finns heller inte någon uttrycklig hänvisning till att innebörden ska fastställas i nationell rätt. Domstolen påminner att enligt tidigare praxis ska ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar, ges en enhetlig tolkning i hela unionen (p. 33-34 och 36 i domen).

Enligt skäl 12 i skyddsgrundsdirektivet är ett av huvudsyftena med direktivet att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har behov av internationellt skydd (p. 37). Artikel 17.1 a-c har ett liknande innehåll och struktur som artikel 12.2 a-c (som rör uteslutande från flyktingskap), vilken i sin tur i allt väsentligt återger innehållet i artikel 1. F a-c i Genèvekonventionen (p. 44).

Tillämpningsområdet för ett ”allvarligt brott” artikel 17.1 b) om är mer vidsträckt än artikel 12.2 b i direktivet och artikel 1 F b) i Genèvekonventionen. Det är inte begränsat, vare sig geografiskt, i tiden eller vad gäller typen av brott (p. 46-47).

I dom i målen C-57/09 och 101/09 (B och D) uttalade EU-domstolen att det i varje enskilt fall måste göras en prövning av samtliga omständigheter för att fastställa huruvida det föreligger synnerliga skäl att anta att en person har begått sådana handlingar som kan medföra uteslutning från flyktingskap. EU-domstolen finner att detsamma bör gälla uteslutande från subsidiärt skydd (p. 48-50).

Straffvärdet för ett brott som kan motivera uteslutande från subsidiärt skydd är ett särskilt viktigt kriterium vid bedömning av svårighetsgraden av brottet. Men det måste ändå i varje enskilt fall göras en bedömning av samtliga omständigheter(2). Denna tolkning får stöd av de rekommendationer som EASO ger i sin rapport från januari 2016 ”Exclusion: Articles 12 och 17 Qualification Directive”, punkt 3.2.2. EASO rekommenderar att flera kriterier ska bedömas, bl.a. gärningens art, den uppkomna skadan, åtgärder för att beivra brottet, påföljdens art och om det aktuella brottet betraktas som ett allvarligt brott av en majoritet av medlemsstaternas domstolar. Liknande rekommendationer finns också i p. 155-157 i UNHCR:s handbok (p. 55-57 i domen).

Artikel 17.1 b i skyddsgrundsdirektivet ska tolkas så att det måste göras en fullständig prövning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall för att komma fram till huruvida en person ska anses ha begått ett ”allvarligt brott”. Det är inte tillräckligt att endast beakta straffvärdet för brottet i medlemsstaten.

Fotnoter

1. Rådets direktiv 2011/95/EU om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning).

2. Jämför domen i B och D (C-57/09 och 101/09), p. 87 och C-573/14 (Lounani), p. 72.