Sammanfattning av EU-domstolens dom den 5 juli 2018 i mål C-213/17 (X mot Staatssecretaris…, Nederländerna)

Den medlemsstat där en ny ansökan om internationellt skydd har lämnats in är ansvarig för prövningen av denna ansökan om denna medlemsstat inte har begärt återtagande inom de frister som anges i artikel 23.2 Dublinförordningen. Detta även om en annan medlemsstat var ansvarig för prövningen av tidigare inlämnade ansökan om internationellt skydd vid utgången av fristerna och överklagandet av denna ansökan fortfarande var under prövning vid domstol i denna medlemsstat.

Den stat som begär återtagande (och som alltså handlägger ett överklagande av den tidigare ansökan) behöver inte vilandeförklara överklagandet och sedan avbryta prövningen för det fall den anmodade medlemsstaten accepterar begäran om återtagande.

En medlemsstat som begär återtagande i ett sådant fall är inte skyldig att, efter att fristerna i artikel 23.2 har löpt ut, underrätta den anmodade medlemsstaten att ett överklagande på en asylansökan är under prövning i den anmodande medlemsstaten.

Då en person har överförts från en medlemsstat (A) till en annan medlemsstat (B) med stöd av en europeisk arresteringsorder och inte ansöker om inte skydd i denna medlemsstat, får den sista medlemsstaten (B) anmoda den första medlemsstaten (A) att återta personen med stöd av Dublinförordningen. Den sistnämnda medlemsstaten (B) är alltså inte själv skyldig att pröva ansökan.

Bakgrund
X ansökte om internationellt skydd i Nederländerna (NL). Ansökan avslogs och han överklagade beslutet. Innan domstolen hade prövat överklagandet åkte han till Italien (IT) och ansökte om skydd där. IT överlämnade honom till NL med stöd av en europeisk arresteringsorder, eftersom han var misstänkt för brott i NL. Efter ankomst till NL framkom i Eurodac att han hade ansökt om asyl i IT varför NL begärde återtagande till IT med stöd av artikel 18.1 b) och 23.2 Dublinförordningen (DF). IT svarade inte på begäran inom de angivna fristerna i DF och NL fattade beslut om överföring till IT. Därefter godtog IT framställan om återtagande. X hade överklagat överföringsbeslutet och domstol beslutade att överföring inte fick ske innan överklagandet hade prövats. X ansökte på nytt om skydd i NL, vilket avslogs eftersom IT ansågs vara ansvarig stat.

EU-domstolens dom
1. Den första frågan var om artikel 23.3 i DF ska tolkas så att en medlemsstat där en ny asylansökan har lämnats in (IT) är ansvarig stat, när denna stat inte har begärt återtagande inom fristerna i artikel 23.2 trots att en annan stat (NL) var ansvarig för prövningar av en tidigare ansökan och överklagandet på denna ansökan fortfarande var under prövning i domstol (i NL).

EU-domstolen uttalar att artikel 23.3 i DF ska tolkas så att den medlemsstat där en ny ansökan lämnades in (IT i domen) är ansvarig om den inte begär återtagande inom de frister som anges i artikel 23.2. Detta trots att en annan medlemsstat (NL) är ansvarig för prövning av en tidigare ansökan och att överklagande på denna ansökan fortfarande är under prövning i domstol där (punkt 40 i domen).

Detta även om detta får till följd att en medlemsstat (IT) prövar ansökan trots att en prövning redan pågår i en annan stat (NL). EU-domstolen menar att detta är en konsekvens av Dublinförordningen, artikel 18.1 b - d (p 38-39 i domen).

2. EU-domstolen uttalar sedan att artikel 18.2 DF ska tolkas så att en begäran om återtagande inte medför att den anmodande staten (NL) måste vilandeförklara ett pågående överklagande av en tidigare asylansökan och sedan avbryta prövningen av detta överklagande för det fall den anmodade medlemsstaten (IT) accepterar begäran om återtagande (p. 44).

3. Nästa fråga var om en medlemsstat, som begär återtagande av en annan medlemsstat, efter att fristerna har löpt ut är skyldig att underrätta myndigheterna i den anmodade medlemsstaten att man handlägger ett överklagande av ett beslut om avslag på en tidigare ansökan.

EU-domstolen anger att det framgår av artikel 24.5 DF att informationsskyldigheten är begränsad till att gälla sådana uppgifter som gör det möjligt för den anmodade medlemsstaten att bedöma huruvida den är ansvarig. Dessutom framgår det inte av standardformuläret för begäran om återtagande att sådana uppgifter måste lämnas (p. 48 och 52).

Artikel 24.5 DF ska tolkas så att en medlemsstat som begär återtagande inte är skyldig att, efter att fristerna i artikel 23.2 har löpt ut, underrätta den anmodade medlemsstaten att ett överklagande på en tidigare asylansökan är under prövning i den anmodande medlemsstaten (p. 53).

4. Den sista frågan var om den omständigheten att en person överförts till en medlemsstat (NL) med stöd av en europeisk arresteringsorder, men som inte ansöker om skydd där, innebär att denna medlemsstat inte kan anmoda den ansvariga medlemsstaten att återta personen med stöd av Dublinförordningen, utan att denna medlemsstat tvärtom måste besluta att pröva ansökan.

EU-domstolen uttalar att Dublinförordningen och regelverket om europeisk arresteringsorder är självständiga från varandra. Den omständigheten att en person rest in med stöd av en sådan arresteringsorder kan inte i sig medföra att det inte är möjligt att göra en framställan om återtagande. En motsatt ordning skulle avskräcka medlemsstaterna från att begära återtagande i syfte av lagföring för att slippa överta ansvaret för att efter brottmålsförfarandet pröva personens ansökan. Det skulle bidra till straffrihet och hindra beivrandet av brott (p. 58-59).

Artikel 17.1 och 24 DF ska tolkas så, att då en person har överförts från en medlemsstat till en annan medlemsstat med stöd av en europeisk arresteringsorder och inte ansöker om inte skydd i denna medlemsstat, får denna anmoda den första medlemsstaten att återta personen med stöd av Dublinförordningen. Den är alltså inte själv skyldig att pröva ansökan, även om den handlägger ett brottmål mot personen (p. 63).

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
EU-domstolen
Beslutsdatum:
2018-07-05
Dokumentnr:
42009
 
Referens:
Migrationsverket, EU-domstolen,
Sammanfattning av EU-domstolens dom den 5 juli 2018 i mål C-213/17 (X mot Staatssecretaris…, Nederländerna),
2018-07-05
 

Ämnesord:

Praxis, Internationella avgöranden

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Ansvarig stat, Praxis, Tidsfrister, Dublinförordningen, EU-domstolen, Internationella avgöranden, Ansvarighetsregler

Tema:
Dublinförordningen

Underkategori:
Ansvarighetsregler
Frister