En unionsmedborgare eller en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare och som nekats flyktingstatusförklaring på grund av sådana brott som anges i artikel 12.2 skyddsgrundsdirektivet, medför inte automatiskt att endast närvaron i medlemsstaten utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet som avses i artikel 27.2 rörlighetsdirektivet.

Det måste göras en individuell bedömning av om det föreligger ett verkligt, faktiskt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. I denna helhetsbedömning ska beaktas vilka brott som personen har begått, hur grova de är, i vilken utsträckning personen själv har varit inblandad och om det eventuellt finns ansvarsgrunder, liksom om personen fällts till ansvar för brotten av domstol. Det ska även beaktas vilken tid som gått sedan brotten begicks och personens senare beteende, särskilt om personen fortfarande har en benägenhet att kränka grundläggande värden som mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter.

Artikel 28.3 a rörlighetsdirektivet kan inte tillämpas på en unionsmedborgare som inte har PUR enligt artikel 16 och 28.2.

Målen rörde unionsmedborgare och en familjemedlem till en unionsmedborgare som bägge hade nekats flyktingstatus på grund av att de bedömdes ha gjort sig skyldiga till sådana gärningar som avses i artikel 1 F Genèvekonventionen eller artikel 12.2 i skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) . Frågan var om de automatiskt kunde anses vara hot mot ett samhällsintresse i den mening som avses i artikel 27.2 rörlighetsdirektivet (2004/38/EG) med påföljd att deras rättigheter enligt direktivet kunde begränsas.

Hot mot allmän ordning och säkerhet beträffande personer som uteslutits från skyddsbehov
EU-domstolen påminner om att begreppet ”allmän ordning” i artikel 27 och 28 rörlighetsdirektivet innebär att det föreligger ett verkligt, faktiskt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär. EU-domstolen har tidigare slagit fast att begreppet ”allmän säkerhet” omfattar både en stats inre och yttre säkerhet. Den inre säkerheten kan påverkas av ett direkt hot mot befolkningens trygghet och fysiska säkerhet. Den yttre säkerheten kan hotas av risk för allvarlig störning i medlemsstatens yttre förbindelser eller i den fredliga samexistensen mellan folken (p. 41-42 i domen).

EU-domstolen gör nu en ytterligare tolkning av ”hot mot allmän ordning och säkerhet”. Det är inget som hindrar medlemsstaterna från att anse att följande faktorer kan vägas in i bedömningen av begreppet när det gäller personer som uteslutits på grund av krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och dyl. Närvaron i medlemsstaten av personer som har begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten kan skada de internationella förbindelserna. Det finns ett intresse av att se till att dessa personer inte kan komma i kontakt med eventuella offer som vistas i samma medlemsstat. Vidare måste skyddet för grundläggande samhällsintressen i en medlemsstat och skyddet för den internationella rättsordningen kunna medföra begränsningar i uppehållsrätten. Detta kan främja den sociala sammanhållningen, stärka allmänhetens förtroende för rätts- och migrationssystemet och trovärdigheten för att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att skydda grundläggande värden (p. 43-45).

Att begränsa den fria rörligheten för personer som hade begått sådana gärningar som avses i artikel 1 F Genèvekonventionen eller artikel 12.2 i skyddsgrundsdirektivet omfattas alltså av hänsyn till ”allmän ordning eller säkerhet” enligt artikel 27.2 rörlighetsdirektivet (p. 47).

Helhetsbedömning
Ett beslut om att neka flyktingstatus eftersom personen är utesluten från att anses som flykting enligt artikel 12.2 skyddsgrundsdirektivet kräver inte att det föreligger en befintlig fara för medlemsstaten . Ett sådant beslut kan alltså inte automatiskt leda till att personens blotta närvaro i medlemsstaten utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot. Även då en person antas ha begått sådana allvarliga gärningar som utgör grund för att neka flyktingstatus måste det göras en bedömning i det enskilda fallet av personens faktiska beteende. Det är särskilt viktigt att göra en sådan bedömning i det fall den aktuella personen inte har fällts till ansvar för brotten genom en dom (p. 50-52).

De faktorer som bör beaktas vid en sådan bedömning är det som angetts i beslutet att neka flyktingstatus, särskilt vilka brott det är fråga om, hur grova de är, i vilken utsträckning personen själv har varit inblandad och om det eventuellt finns ansvarsfrihetsgrunder/förmildrande omständigheter, t.ex. att personen tvingats utföra gärningarna eller att han/hon har försvarat sig själv (p. 54).

EU-domstolen uttalar vidare att även om det har gått en viss tid sedan gärningen begicks, kan tillräckligt allvarliga brott fortfarande utgöra skäl för att det finns ett verkligt och faktiskt hot (p. 58). Om gärningen begicks i personens ursprungsland i en viss historisk och social kontext som inte finns i den mottagande medlemsstaten uppstår frågan om det finns risk för återfall där. EU-domstolen menar att även om det inte framstår som sannolikt att liknande brott kan begås utanför sin kontext i ursprungslandet, kan den aktuella personens beteende visa att han/hon fortfarande har en benägenhet att kränka grundläggande värden som mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Detta kan utgöra ett hot mot ett grundläggande samhällsintresse (p. 60).

Slutligen ska en proportionalitetsbedömning göras av hotet mot grundläggande samhällsintressen respektive rätten till rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Rätten till respekt för privatliv och familjeliv (enligt artikel 7 i EU-stadgan och artikel 8 i Europakonventionen) ska särskilt beaktas (p. 61-63).

EU-domstolens slutsats är alltså att den omständigheten att en unionsmedborgare eller familjemedlem som nekats flyktingstatusförklaring på grund av sådana brott som anges i artikel 12.2 skyddsgrundsdirektivet, medför inte automatiskt att endast närvaron i medlemsstaten utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet som avses i artikel 27.2 rörlighetsdirektivet. Det måste göras en individuell bedömning av om det föreligger ett verkligt, faktiskt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. I denna helhetsbedömning ska beaktas vilka brott som personen har begått, hur grova de är, i vilken utsträckning personen själv har varit inblandad och om det eventuellt finns ansvarsfrihetsgrunder/förmildrande omständigheter, liksom om personen fällts till ansvar för brotten av domstol. Det ska även beaktas vilken tid som gått sedan brotten begicks och personens senare beteende, särskilt om personen fortfarande har en benägenhet att kränka grundläggande värden som mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter.

Utvisning enligt artikel 28.1 och 28.3 a
Om det beslutas om utvisning på grund av hänsyn till allmän ordning och säkerhet enligt artikel 28.1 rörlighetsdirektivet, ska beaktas slaget av beteende hos den berörda personen och hur grovt det är, om vederbörande har uppehållit sig lagligt i den mottagande medlemsstaten, hur lång tid som gått sedan beteendet, hur personen uppfört sig under denna tid, hur farlig han/hon faktiskt är för samhället och hur starka sociala, kulturella och familjeband som personen har till medlemsstaten (p. 70).

EU-domstolen har i C-326/16 och C.424/16 (B. och Vomero) slagit fast att det förstärkta skyddet mot utvisning i artikel 28.3 a rörlighetsdirektivet förutsätter att personen har permanent uppehållsrätt (PUR). Domstolen uttalar nu att en vistelse som grundas på en medlemsstats nationella lagstiftning men som inte uppfyller villkoren i unionsrätten inte kan anses vara en laglig vistelse som avses i artikel 16.1 rörlighetsdirektivet. En unionsmedborgare som vistats mer än fem år i den mottagande medlemsstaten endast på grund av bestämmelser i nationell rätt kan inte anses ha fått PUR enligt direktivet, då personen under denna vistelse inte uppfyllde villkoren (p. 73-74) .

Artikel 28.3 a rörlighetsdirektivet kan inte tillämpas på en unionsmedborgare som inte har PUR enligt artikel 16 och 28.2.