Återvändandedirektivet hindrar inte att en ansökan om en familjeåterförening inte prövas på grund av att det finns ett återreseförbud.

Det måste dock göras en bedömning av om det finns något beroendeförhållande mellan en unionsmedborgaren och dennes familjemedlem som skulle kunna medföra att unionsmedborgaren tvingades lämna EU:s territorium om han/hon skulle nekas härledd uppehållsrätt (enligt praxis i Zambrano och senare avgöranden).

När unionsmedborgaren är vuxen kan det endast i undantagsfall anses föreligga ett beroendeförhållande som motiverar att tredjelandsmedborgaren kan ha uppehållsrätt. När unionsmedborgaren är ett barn ska det ske en bedömning av de faktorer som anges i C-133/15.

Det saknar betydelse att beroendeförhållandet uppstod efter att beslutet om återvändande och återreseförbud. Det saknar också betydelse att beslutet har vunnit laga kraft då ansökan om familjeåterförening görs.

En härledd uppehållsrätt i ovan nämnda situationer kan begränsas om personen utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt hot mot allmän ordning och säkerhet. Detta även om det skulle leda till att unionsmedborgaren skulle tvingas lämna unionen. Det måste dock göras en konkret bedömning.

Artikel 5 återvändandedirektivet hindrar att myndigheterna fattar ett nytt beslut om återvändande utan att ta hänsyn till åberopade omständigheter om familjelivet vid en ansökan om familjeåterförening, förutom när personen hade kunnat åberopa dessa omständigheter innan ett tidigare beslut om återvändande.

Målet rörde ett antal tredjelandsmedborgare som var familjemedlemmar till belgiska medborgare som inte hade utövat fri rörlighet. De kunde därför inte ha härledd uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet (2004/38). Samtliga hade fått beslut om återvändande enligt återvändandedirektivet (2008/115) och återreseförbud till Belgien. Samtliga ansökte om uppehållstillstånd för familjeåterförening med de belgiska medborgarna, vilka enligt belgisk rätt inte prövades eftersom det fanns återreseförbud.

Återvändandedirektivet
EU-domstolen slår först fast att återvändandedirektivet i sig, i synnerhet artikel 5 eller 11, inte hindrar att en ansökan om en familjeåterförening inte prövas på grund av att det finns ett återreseförbud (p. 46 i domen).

Härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF )
Samtliga berörda personer hade åberopat att det förelåg liknande situationer som i målen Ruiz Zambrano (C-34/09) eller Chavez-Vilchez m. fl. (C-133/15).

EU-domstolen har i dessa mål slagit fast att en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare och som saknar härledd uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet i undantagsfall skulle kunna ha uppehållsrätt om en utvisning av tredjelandsmedborgaren skulle leda till att en unionsmedborgare tvingades lämna EU:s territorium. Detta är fallet om det finns ett sådant beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och unionsmedborgaren som leder till att unionsmedborgaren skulle bli tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen i dess helhet (se C-256/11 (Dereci m. fl.), C-356/11 (O. m. fl.) och C-133/15).

EU-domstolen uttalar nu att om en ansökan inte prövas på grund av att det finns ett återreseförbud, måste det göras en bedömning enligt artikel 20 FEUF av om det finns något beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och familjemedlemmen som skulle kunna medföra att unionsmedborgaren tvingades lämna EU:s territorium om han/hon skulle nekas härledd uppehållsrätt (p. 62).

Beroendeförhållande
EU-domstolen uttalar sig sedan om i vilka fall det kan finnas sådana beroendeförhållanden som kan ligga till grund för en härledd uppehållsrätt.

När unionsmedborgaren är vuxen kan det endast i undantagsfall anses föreligga ett beroendeförhållande som motiverar att tredjelandsmedborgaren kan ha uppehållsrätt. Så är fallet endast om de inte under några förhållanden kan skiljas åt. Att tredjelandsmedborgaren kan vara ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren räcker normalt inte, det skulle inte leda till att den senare tvingades lämna EU (p 65-69, 76). Att en unionsmedborgare kan finna det önskvärt att familjemedlemmarna bosätter sig tillsammans räcker inte för att unionsmedborgaren ska anses vara tvungen att lämna unionen.

När unionsmedborgaren är ett barn ska vid bedömningen av om det finns ett beroendeförhållande beaktas barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, de känslomässiga banden till både den förälder som är unionsmedborgare och den som är tredjelandsmedborgare och den risk som en separation från den sistnämnda föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande (se C-133/15, Chavez-Vilchez m.fl.). Enbart ett juridiskt eller biologiskt familjeband till tredjelandsmedborgaren räcker inte för en sådan härledd uppehållsrätt. Det är inte nödvändigt att barnet bor med tredjelandsmedborgaren för att det ska kunna finnas ett beroendeförhållande (p. 70-76).

Betydelse av om beroendeförhållandet uppstod efter beslutet om återvändande m.m.
Det saknar betydelse att beroendeförhållandet uppstod efter att beslutet om återvändande och återreseförbud hade fattats även om tredjelandsmedborgarens vistades olagligt i medlemsstaten. Det saknar också betydelse att beslutet har vunnit laga kraft då ansökan om familjeåterförening görs (p. 81 och 84).

Det saknar betydelse att återreseförbudet meddelats på grund av att personen underlåtit att efterkomma återvändandebeslutet. Uppehållsrätten finns så länge beroendeförhållandet varar och tredjelandsmedborgaren kan då inte anses vistas olagligt i medlemsstaten (p. 88 och 97).

Återreseförbud på grund av allmän ordning och säkerhet
Angående grunden ”allmän ordning och säkerhet” för att meddela ett återreseförbud, har EU-domstolen i C-165/14 (Rendón Marín) slagit fast att den härledda uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF kan begränsas om personen utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt hot mot allmän ordning och säkerhet. Detta även om det skulle leda till att unionsmedborgaren skulle tvingas lämna unionen. Domstolen påminner nu om att det måste ske en konkret helhetsbedömning enligt vad som anges i C-165/14, p. 85-86 och C-304/14, p. 41-42).

Artikel 5 återvändandedirektivet hindrar att myndigheterna fattar ett nytt beslut om återvändande utan att ta hänsyn till åberopade omständigheter om familjelivet vid en ansökan om familjeåterförening, förutom när personen hade kunnat åberopa dessa omständigheter innan ett tidigare beslut om återvändande (p. 107).