Omständigheter som i praxis bedömts medföra behov av internationellt skydd för ett barn har inte ansetts skyddsgrundande för en person som fyllt 18 år. Migrationsöverdomstolen finner att en ung vuxen man från Afghanistan inte riskerar skyddsgrundande behandling vid ett återvändande till hemlandet.

Bakgrund Målet gäller en afghansk medborgare, AR, som är född och uppvuxen i Iran. AR är shiitisk hazar och har uppgett att hans föräldrar flydde till Iran därför att hans far hade stridit mot talibanerna. AR har aldrig vistats i Afghanistan och han saknar familj och annat socialt nätverk i landet. Det är ostridigt att han är över 18 år. Huvudfrågan i målet var om förhållandena i Afghanistan innebar att AR såsom en ung vuxen man kunde anses skyddsbehövande på samma sätt som ett barn i enlighet med avgörandet MIG 2017:6. Migrationsöverdomstolens bedömning Migrationsöverdomstolen konstaterar att AR inte har styrkt sin identitet men att det är ostridigt att han är afghansk medborgare. Prövningen ska därmed göras utifrån förutsättningen att Afghanistan är hans hemland. Vad avser flyktingskap hänvisar Migrationsöverdomstolen till sin bedömning i MIG 2017:6 gällande situationen för shiitiska hazarer. AR kan därför inte anses riskera förföljelse på grund av etnicitet eller religiös uppfattning, inte heller anses hans fruktan att utsättas för skyddsgrundande tvångsrekrytering vara välgrundad. AR är därmed inte flykting. Migrationsöverdomstolen övergår sedan till att pröva om AR är alternativt skyddsbehövande och bedömer inledningsvis att AR inte kan anses alternativt skyddsbehövande med anledning av de skäl som prövats under flyktingskapsbedömningen. Inte heller kan de tidigare hoten mot hans föräldrar innebära att det finns en personlig hotbild mot honom. AR hade anfört att han på grund av sin unga ålder och sina personliga förhållanden i övrigt riskerar att hamna i samma situation som ett barn i Afghanistan och att han vid skyddsbedömningen ska jämställas med ett barn och därmed, i enlighet med bedömningen i MIG 2017:6, anses vara alternativt skyddsbehövande. Migrationsöverdomstolen konstaterar följande (avsnitt 4.2.2.): ”Enligt 1 kap. 10 § utlänningslagen ska i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Bestämmelsen kan inte tillämpas analogt för att ta liknande särskild hänsyn för en person över 18 år (se 1 kap. 2 § utlänningslagen och jfr MIG 2007:14). Vidare gäller att en del former av illabehandling är barnspecifika och därmed inte skyddsgrundande för vuxna. Även bedömningen av om annan behandling är skyddsgrundande kan skilja sig åt beroende på om den sökande är underårig eller vuxen. Det kan finnas exceptionella fall i vilka det finns anledning att jämställa en person som är 18 år eller något äldre med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen. Så kan vara fallet när en persons utveckling och mognad har stannat på ett barns nivå på grund av förföljelse (jfr UNHCR Guidelines on International Protection: Child Asylum Claims under Articles 1[A]2 and 1[F] of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, p. 7). Det förhållandet att AR saknar föräldrar, släkt, annat nätverk och lokalkännedom innebär inte att det finns anledning att jämställa honom med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen. Inte heller i övrigt har framkommit skäl att göra det. Den individuella bedömning av om AR är alternativt skyddsbehövande som Migrationsöverdomstolen härefter ska göra ska alltså ske med utgångspunkt i att han är vuxen samt med beaktande av hans personliga förhållanden och vad som är känt om förhållandena i Afghanistan.” Vid den individuella bedömningen av om AR kan anses alternativt skyddsbehövande måste hänsyn tas till de omständigheter och faktorer som enligt landinformationen kan öka en persons sårbarhet och utsatthet i Afghanistan (avsnitt 3). Att han saknar släkt och annat nätverk i landet, liksom att han har vuxit upp i Iran och tillbringat tid i Europa samt att han tillhör en utsatt etnisk och religiös minoritetsgrupp utgör omständigheter som gör att AR kan få svårt att etablera sig i det afghanska samhället vilket därmed gör honom utsatt och sårbar vid ett återvändande. Detta måste beaktas vid den individuella bedömningen av AR:s skyddsbehov. Migrationsöverdomstolen konstaterar härefter att de risker som ansågs kunna ligga till grund för alternativt skyddsbehov för barn i MIG 2017:6 – barnarbete, tvångsäktenskap, prostitution, sexuellt utnyttjande och rekrytering till stridande grupper – inte kan medföra att det finns grundad anledning att anta att AR utsätts för skyddsgrundande behandling. Migrationsöverdomstolen finner att det inte har framkommit något enskilt skyddsskäl som kan anses skyddsgrundande för AR. Inte heller den allmänna risken utifrån AR:s personliga förhållanden innebär att han riskerar behandling som kan anses tillräckligt allvarlig för att han ska anses vara alternativt skyddsbehövande. Migrationsöverdomstolen bedömer vidare att det föreligger en inre väpnad konflikt i stora delar av Afghanistan, men att säkerhetsläget varierar mellan olika delar och att det urskillningslösa våldet inte är så intensivt, generellt och utbrett att var och en som befinner sig i landet löper en risk att skadas. Inte heller utifrån AR:s personliga förhållanden är det urskillningslösa våldet av sådan grad att det finns en allvarlig och personlig risk för just honom. Avslutningsvis bedömer Migrationsöverdomstolen att AR inte heller vid en sammantagen bedömning av samtliga risker som framkommit i ärendet, hans personliga förhållanden samt den allmänna situationen i landet, kan anses löpa en verklig risk att utsättas för skyddsgrundande behandling vid ett återvändande till Afghanistan. AR är därför inte alternativt skyddsbehövande. Det finns inte heller förutsättningar för att bevilja AR uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter.