Sammanfattning av Europadomstolens dom den 19 december 2017 i målet A. mot Schweiz, ansökan nr 60342/16 (Chamber)

Europadomstolen fann att det inte skulle strida mot artikel 2 eller artikel 3 Europakonventionen att återsända en man till Iran som konverterat till kristendomen eftersom han inte manifesterat sin tro eller exponerat sig på ett sådant sätt att han skulle kunna uppfattas utgöra ett hot mot de iranska myndigheterna.

Bakgrund
Den iranske medborgaren A sökte asyl i Schweiz 2009 och anförde att han riskerade förföljelse av politiska skäl. De schweiziska myndigheterna bedömde att det fanns trovärdighetsbrister i ärendet och att asylberättelsen inte var tillräckligt väl underbyggd. Asylansökan avslogs därför. A anförde i en ny asylansökan att han riskerade förföljelse vid ett återvändande till Iran på grund av att han hade konverterat till kristendomen. Ansökan avslogs av de schweiziska myndigheterna med motiveringen att A:s konversion inte i sig utgjorde risk för illabehandling. En sådan risk skulle bara, ansåg man, finnas om han missionerade eller ådrog sig myndigheternas uppmärksamhet på annat sätt. Det hade av utredningen inte framkommit att han skulle utöva sin tro på sådant sätt. Det fanns ingenting som tydde på att de iranska myn-digheterna hade uppmärksammat hans konversion. De schweiziska myndigheterna ifrågasatte för övrigt om A:s konversion var genuin och varaktig då den hade skett direkt efter att den första asylansökan avslogs och dopet ägt rum i en hemkyrka. Han hade därtill, ansågs det, inte baserat sin konversion på de viktigaste aspekterna inom kristendomen utan på personliga relationer som han hade utvecklat med andra medlemmar inom den kyrkliga gemenskapen.

Beslutet överklagades till den schweiziska förvaltningsdomstolen som av-slog överklagandet med motiveringen att det fanns tveksamheter kring om konversionen hade skett av genuin övertygelse, men att detta inte behövde fastställas då kristna konvertiter i Schweiz bara riskerade skyddsgrundande förföljelse i Iran om de exponerade sig offentligt och det kunde antas att deras kristna tro blivit känd i Iran. Det fanns inga indikationer i ärendet på att de iranska myndigheterna någonsin fått kännedom om A:s konversion.

De schweiziska myndigheterna prövade A:s asylansökan på nytt och anför-de bl.a. att frågan om att dra de iranska myndigheternas uppmärksamhet till sig inte i första hand är en fråga om att vara synlig och att kunna identifiera personen ifråga, utan istället avser hur exponeringen går till och vad budskapet är. A hade varken genom sina handlingar eller sin funktion varit exponerad på ett sådant sätt att han kunde uppfattas utgöra ett hot mot de iranska myndigheterna. A var en vanlig medlem av en kristen organisation vilket ansågs innebära att det inte fanns någon konkret risk för att de iranska myndigheterna hade fått kännedom om hans konversion. A:s ansökan avslogs därför. Förvaltningsdomstolen fastställde myndighetens beslut.

A klagade till Europadomstolen och anförde att en utvisning till Iran skulle strida mot artikel 2 och artikel 3 Europakonventionen.

Europadomstolens bedömning
Domstolen konstaterade att aktuellt mål skilde sig från Europadomstolens mål F.G. v. Sweden eftersom konsekvenserna av A:s sur place-konversion utretts av både den schweiziska migrationsmyndigheten och förvaltningsdomstolen. Domstolen konstaterar vidare att de schweiziska myndigheterna inte avslog asylansökan pga. trovärdighetsbrister gällande A:s konversion, även om det fanns vissa tvivel ifråga om den. Myndigheterna ansåg istället att kristna konvertiter, oaktat om konversionen gjorts av genuin religiös övertygelse, bara riskerar illabehandling vid ett återvändande till Iran om personen manifesterat sin tro på ett sådant sätt att han eller hon skulle kunna uppfattas utgöra ett hot mot de iranska myndigheterna. Detta förutsatte att personen exponerats offentligt på ett visst sätt, vilket inte var fallet i ärendet.

Domstolen jämförde vidare det aktuella målet med EU-domstolens avgörande i C-71/11 och C-99/11 (Bundesrepublik Deutschland v. Y and Z) som rörde medlemmar av det muslimska samfundet Ahmadiya i Pakistan. I det målet hade myndigheterna fastslagit att personerna ifråga var djupt troende och att det var en absolut nödvändig förutsättning för att kunna bevara den religiösa identiteten att religionen utövades offentligt.

Europadomstolen konstaterar i aktuellt mål att myndigheterna inte hade kommit till samma slutsats pga. trovärdighetsbrister i ärendet. Några bevis eller argument hade inte framförts som gjorde att domstolen kom till en annan slutsats. De schweiziska myndigheterna hade därför gjort en korrekt bedömning varför ett återsändande till Iran inte stred mot artikel 2 eller artikel 3 Europakonventionen.

Huvuddokument:

Sökhjälpöppnas i nytt fönster
 Skriv ut
Dokumentinformation
Instans:
Europadomstolen
Beslutsdatum:
2017-12-19
Dokumentnr:
41113
 
Referens:
Migrationsverket, Europadomstolen,
Sammanfattning av Europadomstolens dom den 19 december 2017 i målet A. mot Schweiz, ansökan nr 60342/16 (Chamber) ,
2017-12-19
 

Ämnesord:

Praxis, Internationella avgöranden

Rättsfallssamling

Rättsfallsämnesord:
Religiösa minoriteter, Artikel 3, Kristna, Praxis, Religiösa grupper, Europadomstolen, Europakonventionen, Internationella avgöranden, Iran, Konvertiter, Riskgrupper

Tema:
Skyddsskäl

Underkategori:
Religiös eller politisk uppfattning
Riskbedömning
Sur place