Europadomstolen fann att en utvisning av X till Marocko skulle vara i strid med artikel 3 i Europakonventionen. SÄPO hade begärt att X, som ansågs utgöra en säkerhetsrisk i Sverige, skulle utvisas enligt LSU. Eftersom en person som misstänks för terroristverksamhet riskerar skyddsgrundande behandling i Marocko, samt då SÄPO hade informerat de marockanska myndigheterna om X, bedömde Europadomstolen att det var visat att X riskerade tortyr eller annan inhuman behandling vid en utvisning till Marocko.

Bakgrund

Klaganden, X, är medborgare i Marocko. Sedan 2007 har han permanent uppehållstillstånd i Sverige. I mars 2016 ansökte Säkerhetspolisen, SÄPO, i enlighet med 2 § lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU), hos Migrationsverket om att X skulle utvisas enligt 1 § samma lag. Migrationsverket beviljade SÄPO:s begäran och avslog X:s ansökan om asyl samt utvisade honom till Marocko eller ett annat angivet land. I samband därmed förföll X:s uppehållstillstånd. X överklagade verkets beslut. I september 2016, efter yttrande (3 § LSU) från Migrationsöverdomstolen i vilket domstolen delade verkets bedömning, avslog regeringen överklagandet.

X klagade till Europadomstolen och anförde att en utvisning till Marocko skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen. Eftersom SÄPO betraktade honom som en terrorist och myndigheterna i Marocko fått del av denna information, riskerade han tortyr eller annan inhuman behandling i Marocko.

Europadomstolens bedömning

Domstolen konstaterar, med hänvisning till tidigare rättsfall, att artikel 3 är absolut och att det inte är möjligt att väga risken för skyddsgrundande behandling mot anledningen till varför en sökande bör utvisas. Domstolen menar vidare att det är klaganden som ska lägga fram bevis för att det föreligger en risk för behandling i strid med artikel 3. När bevis till stöd för sådan behandling har lagts fram, ankommer det på staten att lägga fram bevisning som motsäger detta.

Domstolen anser, liksom underinstanserna, att X inte har gjort sannolikt att han tidigare varit av intresse för marockanska myndigheter. Han är inte heller efterlyst i Marocko. Man går sedan vidare och bedömer omständigheten att han har ansetts vara en säkerhetsrisk i Sverige. X har anfört att eftersom de marockanska myndigheterna känner till att han anses vara en säkerhetsrisk i Sverige, kommer han vid ett återvändande att arresteras och torteras som en misstänkt terrorist. Det är ostridigt att SÄPO varit i kontakt med de marockanska myndigheterna och informerat dem om X. Därtill kan det konstateras att det är SÄPO som ansvarar för verkställigheten av X och att tjänstemän från SÄPO kommer att eskortera X till Marocko vid verkställighet. Mot bakgrund av landinformation där det framgår att det föreligger risk för tortyr eller annan inhuman behandling i Marocko för personer som misstänks för terrorism, anser domstolen att X har visat att han riskerar behandling i strid med artikel 3 vid ett återsändande till Marocko.

Vid bedömningen av om staten har framlagt bevisning som motsäger att det finns en risk för illabehandling för X vid ett återvändande konstaterar domstolen följande. Varken Migrationsverket eller Migrationsöverdomstolen föreföll ha haft kännedom om att SÄPO hade informerat de marockanska myndigheterna om X. Eftersom denna avgörande omständighet inte legat till grund för underinstansernas bedömningar kan domstolen inte luta sig mot deras slutsatser. Vidare noterar domstolen att SÄPO, utöver att ha gjort bedömningen att X utgör en säkerhetsrisk, också är verkställande myndighet och i den egenskapen kommer att eskortera X till Marocko. Trots detta har regeringen, med vetskapen om risken för illabehandling av misstänkta terrorister i Marocko, inte ansett att det finns någon anledning att vidta särskilda åtgärder i samband med utvisningen för att säkerställa att X inte utsätts för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen.

Domstolen bedömer därmed att regeringen inte framlagt bevisning som motsäger det den sökande anför. Det är istället så, menar domstolen, att den omständigheten att Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen inte haft all information när de fattat beslut väcker frågetecken kring den nationella processen. Därutöver konstateras att regeringen inte har sökt erhålla garantier eller dylikt från marockanska myndigheter för att försöka undanröja eller åtminstone minska riskerna för X vid ett återvändande.

Mot ovan angiven bakgrund anser domstolen (enhälligt) att en utvisning av X skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen.