Vid överklagande av ett beslut om överföring med stöd av Dublinförordningen kan den enskilde åberopa att tidsfristen i art. 21.1 har löpt ut. Detta även om den anmodade medlemsstaten är beredd att överta personen.
Det går inte att med giltig verkan göra en framställan om övertagande enligt art. 21.1 mer än tre månader efter att en asylansökan har lämnats in, även om denna framställan görs mindre än två månader från det att en träff i Eurodac har registrerats.
En ansökan om internationellt skydd ska anses inlämnad enligt art. 20.2 Dublinförordningen då en skriftlig handling som upprättats av en myndighet och som intygar att en person har ansökt om internationellt skydd har inkommit till den behöriga myndigheten.

Bakgrund
När en person ansöker om asyl i Tyskland sker oftast detta vid en annan myndighet än den Federala migrations- och flyktingmyndigheten (BAMF), dit en formell ansökan ska lämnas in. Personen får ett intyg om registrering som asylsökande och BAMF ska utan dröjsmål underrättas om att personen i fråga begärt asyl, så att personen ska kunna lämna in en formell ansökan. Detta har emellertid många gånger inte skett (i synnerhet under den höga inströmningen 2015) vilket fått till följd att många asylsökande fått vänta i flera månader på att kunna lämna in en formell ansökan om asyl.

Mengesteab ansökte om asyl i Tyskland i september 2015, dock utan att en formell ansökan kunde lämnas in. Först i juli 2016 kunde han lämna in en formell ansökan. De tyska myndigheterna begärde först därefter, i augusti 2016, övertagande av Italien, eftersom det efter kontroll i Eurodac visade sig att Mengesteabs fingeravtryck hade tagits i Italien. De italienska myndigheterna besvarade inte Tysklands förfrågan och Tyskland beslutade om överföring till Italien samt återreseförbud. Mengesteab överklagade beslutet och hävdade att ansvaret för prövningen av ansökan om asyl övergått till Tyskland, enligt artikel 21.1 Dublinförordningen, eftersom framställan om övertagande gjordes efter att fristen på tre månader som föreskrivs i samma artikel hade löpt ut.

EU-domstolens dom
Den första frågan var om den enskilde vid ett överklagande av ett beslut om överföring kan åberopa att en tidsfrist enligt art. 21.1 Dublinförordningen (EU 604/2013, Dublin III) har löpt ut även om den anmodade medlemsstaten är beredd att överta personen.

Även om det finns ansvarskriterier i kapitel III DF måste förfarandena för övertagande och återtagande genomföras med iakttagande av ett antal tvingande tidsfrister. Följden av att fristerna i artikel 21.1 inte följs är att den medlemsstat där ansökan om asyl lämnades in ska ansvara för prövningen. EU-domstolen hänvisar först till de överväganden som man gjort vid tolkningen av Dublin III-förordningen i domar den 7 juni 2016 i målen C-63/15 (Ghezelbash) och C-155/15 (Karim).

Domstolen uttalar att även om bestämmelserna i art. 21.1 inte hänför sig till kriterierna i Dublinförordningen, bidrar de dock på samma sätt till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig och att detta ska ske snabbt. Ett beslut om överföring är inte giltigt om det fattas efter att tidsfristerna har löpt ut. Domstolen finner i analogi med domen i C-155/15 att en domstol i ett överklagande av ett beslut om överföring också måste kunna pröva åberopanden om att tidsfristerna i art. 21.1 har åsidosatts.

Överklagande enligt artikel 27.1 kan endast ske i fall där den anmodade medlemsstaten antigen uttryckligen enligt art. 22.1 eller underförstått enligt art. 22.7 har samtyckt till överföring. Den omständigheten att den anmodade medlemsstaten är beredd att överta den berörda personen kan därför inte vara avgörande. Det har i art. 27 inte gjorts någon åtskillnad mellan de regler som kan åberopas i ett överklagande. EU-domstolen finner alltså att den enskilde i ett överklagande av ett beslut om överföring kan åberopa att en tidsfrist i art. 21.1 har löpt ut, även om den anmodade medlemsstaten är beredd att överta personen.

Den andra frågan var om en begäran om övertagande kan ske mer än tre månader efter att asylansökan lämnades in enligt art. 21.1 om begäran görs inom två månader från det att en träff i Eurodac registrerades. EU-domstolen anser att det framgår av själva ordalydelsen i art. 21.1 tredje stycket (”Om framställan…inte görs inom de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den medlemsstat där ansökan…lämnades in ansvara för prövningen”) att en begäran ska göras inom de tidsfrister som anges i art. 21.1 vilket innebär att den i vart fall inte kan göras mer än tre månader efter ansökan. En träff i Eurodac underlättar att fastställa ansvarig medlemsstat och kan motivera en kortare tidsfrist än tre månader, men dock inte en ytterligare tidsfrist utöver tremånadersfristen. EU-domstolen finner att det inte går att med giltig verkan göra en framställan om övertagande mer än tre månader efter att en asylansökan har lämnats in, även om denna framställan görs mindre än två månader från det att en träff i Eurodac har registrerats.

Den sista frågan var om när en ansökan om asyl ska anses vara inlämnad i den mening som avses i art. 20.2 Dublinförordningen. Är det när en myndighet har upprättat en skriftlig handling som anger att en person har ansökt om asyl och i förekommande fall inkommit till behörig myndighet, eller måste den sökande ha lämnat in en formell ansökan? EU-domstolen har inledningsvis konstaterat att det intyg som tyska myndigheter utfärdat till den sökande inte kan anses utgöra en formell ansökan i den mening som avses i artikel 20.2 DF. Domstolen tog därefter tagit ställning till om det intyg som utfärdats till den sökande kan anses utgöra rapport från myndigheterna i den mening som avses i samma artikel i nämnda förordning.

EU-domstolen anser att det räcker med att en skriftlig handling som upprättats av en myndighet och som intygar att en person har ansökt om internationellt skydd ska anses vara en rapport. En ansökan om internationellt skydd enligt art. 20.2 ska anses vara inlämnad när en skriftlig handling inkommer till den ansvariga myndigheten, även om endast de viktigaste uppgifterna i en sådan handling och inte själva handlingen eller kopia av handlingen har inkommit till myndigheten i fråga.

EU-domstolen uttalar sig dessutom om förhållandet mellan ”inlämnande” enligt art. 20.2 Dublinförordningen och art. 6.4 asylprocedurdirektivet (2013/32 EU) och konstaterar att bestämmelserna i de olika rättsakterna avser två olika förfaranden med egna krav.