Längden på ett inreseförbud (återreseförbud) enligt art. 11.2 återvändandedirektivet ska beräknas från den tidpunkt då personen faktiskt lämnade medlemsstaternas territorium.

Frågan var om längden av ett inreseförbud/återreseförbud som utfärdas med stöd av art. 11.2 återvändandedirektivet (2008/115) ska beräknas från tidpunkten för utfärdandet, eller från tidpunkten då den berörda personen faktiskt lämnade medlemsstaternas territorium eller från någon annan tidpunkt.

EU-domstolen konstaterar först att den rättsliga grunden för att utfärda inreseförbud finns på unionsnivå och att syftet med återvändandedirektivet kunde äventyras om inreseförbuden skulle vara beroende av de val som medlemsstaterna gör inom ramen för deras nationella lagstiftning.

Domstolen finner att beslut om återvändande och ett inreseförbud utgör två separata beslut, även om de enligt art. 6.6 i direktivet kan fattas samtidigt. Den olagliga vistelsen regleras av beslutet om återvändande fram till och med att beslutet har verkställts genom att personen återvänder till destinationslandet. Inreseförbudet ger rättsverkningar först efter verkställigheten.

Syftet med inreseförbud är att öka effektiviteten av unionens återvändandepolitik och det skulle undergrävas om det vore möjligt för en person att undkomma detta, vilket vore fallet om ett inreseförbud skulle börja löpa och löpa ut under avlägsnandeförfarandet.

Längden på ett inreseförbud enligt art. 11.2 ska alltså beräknas från den tidpunkt då personen faktiskt lämnade medlemsstaternas territorium.

EU-domstolen hade också att ta ställning till om återvändandedirektivet utgör hinder mot att utdöma fängelsestraff om en person inte följer ett beslut om återvändande/återreseförbud. Domstolen hänvisar här till tidigare domar i mål C-290/14, C-329/11 och C-47/15.