Vid prövningen av om förskott på ersättning till offentligt biträde ska beviljas kan Migrationsverket ha som riktmärke att bevilja förskott om ersättningen inte beräknas kunna bli fastställd inom sex månader. Verket måste dock göra en individuell bedömning i ärendet med beaktande av det arbete som lagts ned och ärendets förväntade återstående handläggningstid.

I ett asylärende förordnades ett offentligt biträde i maj 2015. Efter asylutredning i juni inkom biträdet med slutligt yttrande och kostnadsräkning i augusti. I december begärde biträdet förskott på ersättningen och anförde att det inte syntes som att ersättning kunde fastställas inom sex månader. Migrationsverket avslog begäran och uttalade att förskott kan beviljas om ersättning inte kan antas bli fastställd inom sex månader, beräknat från den dag begäran om förskott kom in och nedlagt arbete omfattar mer än åtta timmar. Eftersom ersättning i ärendet kan antas bli fastställd inom sex månader saknas skäl att bevilja förskott.

Justitiekanslern (JK) hade inte några principiella invändningar mot Migrationsverkets praxis att bevilja förskott om ersättningen inte beräknas kunna bli fastställd inom sex månader från det offentliga biträdets begäran om förskott. I detta ärende har dock ersättningen inte kunnat fastställas inom sex månader och Migrationsverkets och migrationsdomstolens bedömningar har visat sig vara felaktiga. Förskott borde alltså beviljas.

Av 5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde framgår att bestämmelserna om ersättning till rättshjälpsbiträde i 27 och 28 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) (RhjL)ska tillämpas även för offentliga biträden. Enligt 27 § RhjL har ett rättshjälpsbiträde (och därmed ett offentligt biträde) rätt till ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut. Rätt till förskott finns om det finns skäl till det med hänsyn till det arbete som har lagts ner i ärendet och till den tid som återstår innan ersättningen kan fastställas (6 § förordningen [1997:405] om offentligt biträde och 24 § rättshjälpsförordningen [1997:404]).

Migrationsöverdomstolen konstaterar först att vid bedömningen av om förskott ska beviljas, ska beaktas det arbete som har lagts ner i ärendet och till den tid som återstår innan ersättningen beräknas bli fastställd. Domstolen finner att om ett offentligt biträde lagt ned mycket tid i ett ärende och ersättningsanspråket beräknas uppgå till ett högt belopp finns det starkare skäl att betala ut förskott jämfört med om det rör sig om ett ärende som inte krävt något större arbete. Det är också mer angeläget med ett förskott om det beräknas ta lång tid innan ärendet avgörs än om den återstående handläggningstiden är kort.

Migrationsöverdomstolen anser i och för sig att Migrationsverket kan ha som riktmärke att bevilja förskott om ersättningen inte beräknas kunna bli fastställd inom sex månader. Varje enskilt ärende kräver dock även individuella överväganden om förskott ska beviljas eller inte. När det gäller ett ärendes förväntade handläggningstid är det flera faktorer som är av betydelse. Vissa typer av ärenden är av förturskaraktär och har normalt en kortare handläggningstid. Migrationsverkets balansläge spelar också in, liksom vilka återstående utredningsåtgärder som det enskilda ärendet kräver. Migrationsöverdomstolen uttalar att även om det är viktigt att frågor om förskott på ersättning till offentliga biträden inte i alltför hög grad tynger ärendehanteringen, ska Migrationsverket i det enskilda fallet göra en bedömning av om förskott ska beviljas eller inte.

Målet avskrevs då det offentliga biträdet numera hade beviljats förskott på ersättningen.