En utvisning till Nigeria eller Italien av en kvinna och hennes tre döttrar kan inte anses strida mot artikel 3 då klagandena inte gjort sannolikt att det föreligger en förutsebar, verklig och personlig risk för att de kan komma att utsättas för tortyr (könsstympning) vid ett återvändande till något av länderna.

Bakgrund

Målet rör utvisning av en kvinna och hennes tre döttrar till Nigeria. Eftersom kvinnan och två av hennes döttrar har beviljats permanent uppehållstillstånd i Italien, kan familjen också välja att resa till Italien i stället för att återvända till Nigeria. Kvinnan åberopar att en utvisning av henne och hennes döttrar skulle strida mot artikel 3 i konventionen eftersom hennes döttrar riskerar att könsstympas efter påtryckningar från deras far och farmor.

Migrationsverket har avslagit klagandenas asylansökningar eftersom de inte har gjort sannolikt att flickorna skulle löpa en personlig och reell risk att utsättas för könsstympning vid ett återvändande till Nigeria. Staten Edo i Nigeria, där familjen är hemmahörande, har uttryckligen förbjudit köns-stympning och landinformationen i målet ger inte stöd för uppfattningen att en person som söker skydd hos polisen på grund av hot om könsstympning inte får någon hjälp. Kvinnan är emot könsstympning av sina döttrar och har kunnat skydda barnen tidigare. Hon har inte gjort sannolikt att de rättsvårdande myndigheterna i Nigeria skulle sakna vilja eller förmåga att bereda henne och hennes barn skydd. Migrationsdomstolen avslog kvinnans och barnens överklagande.

Kommitténs bedömning

Kommittén noterar att det inte är tvistigt att könsstympning praktiseras i olika delar av Nigeria trots att det är förbjudet enligt lag och att 30 % av kvinnorna i Nigeria är könsstympade. Kommittén noterar vidare att det av den tillgängliga informationen framgår att majoriteten av kvinnorna som är könsstympade har blivit det innan de fyllt ett år, att olika etniska grup-per praktiserar könsstympning i olika hög omfattning och att praktiseringen av könsstympning förblivit vanligast i den södra delen av landet och bland de etniska grupperna Yoruba och Igbo. När det gäller R.O. och hennes barn, noterar kommittén att R.O. inte har visat att könsstympning praktiseras av de etniska grupper som hon och barnens far tillhör, så att det därför skulle finnas en verklig och personlig risk för att döttrarna kan komma att utsättas för tortyr vid ett återvändande till Nigeria. Dessutom har hon inte påstått att hon själv har blivit, eller har riskerat att bli, könsstympad trots att hon har bott i Nigeria i över två decennier. Därtill noterar kommittén att R.O. har permanent uppehållstillstånd i Italien. R.O. har inte lämnat någon övertygande förklaring till varför hon och hennes barn inte skulle kunna återvända till Italien. Hon har hävdat, i generella termer, att hennes uppehållstillstånd i Italien är kopplat till hennes förre detta makes tillstånd. Vidare har hon hävdat att hon riskerar att bli av med uppehållstillståndet, även om det inte är kopplat till den förre detta makens tillstånd, eftersom hon inte kan visa att hon har tillräckliga medel för att försörja sig och sina barn. Enligt kommittén har någon information som tyder på att R.O. och hennes döttrar skulle riskera könsstympning i Italien, eller att de italienska myndigheterna skulle sakna vilja eller förmåga att skydda dem, inte framkommit. Italien är anslutet till konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och det finns inget som hindrar R.O. att lämna in ett klagomål mot Italien i framtiden om hon anser att hennes rättigheter kränks av det landet. Sammanfattningsvis finner kommittén att R.O. inte har gjort sannolikt att det föreligger en förutsebar, verklig och personlig risk för att hon och hennes döttrar kan komma att utsättas för tortyr vid ett återvändande till Italien eller Nigeria.