Nationell lagstiftning enligt vilken en person kan dömas till straff för olaglig vistelse när åtgärder för återvändande enligt direktivet ännu inte avslutats, strider mot återvändandedirektivet.

Målet (ett förhandsavgörande) gäller tillämpningen av återvändandedirektivet [1].

EU-domstolen slår först fast att återtagandedirektivet är tillämpligt vid genomresa, då en person som på väg från en medlemsstat reser igenom en annan medlemsstat på väg till en tredje medlemsstat. I målet var det fråga om en person som reste med buss från Belgien via Frankrike på väg till Storbritannien. En person som inte uppfyller villkoren för inresa anses redan av den anledningen vistas olagligt i medlemsstaten enligt artikel 2.1. Det krävs inte att vistelsen ska vara av en viss minsta längd eller att det finns en avsikt att stanna kvar.

Frågan var sedan om nationell lagstiftning som föreskriver fängelsestraff för en tredjelandsmedborgare som rest in olagligt utan att återvändandeförfarandet enligt direktivet inte har tillämpats, strider mot återvändandedirektivet. Domstolen har i mål C-329/11 (Achughbabian) funnit att nationell lagstiftning om straffrättsliga påföljder för olaglig vistelse när det inte har använts eller avses användas sådana tvångsmedel som avses i artikel 8 i direktivet, strider mot återvändandedirektivet. I samma dom konstaterades också att direktivet emellertid inte hindrar att en person tas i förvar i avvaktan på att det ska fastställas om vistelsen är olaglig. Direktivet hindrar heller inte att en utlänning döms till fängelse enligt nationell lagstiftning då återvändandedirektivet har tillämpats men personen uppehåller sig olagligt utan att det föreligger något giltigt skäl för att återvända.

Domstolen uttalar nu att åtgärderna i återvändandedirektivet ska tillämpas vid avlägsnande av en person som vistas olagligt i staten. Det är inte tillåtet att sätta tredjelandsmedborgare i fängelse enbart på grund av olaglig vistelse när återvändandeförfarandet med stöd av återvändandedirektivet ännu inte har avslutats. Ett fängelsestraff skulle kunna leda till att återvändandeförfarandet inte kan tillämpas och att syftet med direktivet skulle äventyras.

Detsamma gäller även om medlemsstaten beslutar att överlämna en person till en annan medlemsstat med stöd av ett återtagandeavtal enligt artikel 6.3 i direktivet. Direktivet omfattar även förfaranden med stöd av återtagandeavtal och ett beslut om överlämnande enligt ett återtagandeavtal utgör en av de åtgärder som föreskrivs i direktivet. Ett fängelsestraff innan ett överlämnande skulle försena återvändandeförfarandet och undergräva direktivets syfte. Direktivet hindrar heller inte nationell lagstiftning för andra brott än olaglig inresa, inklusive i de fall då återvändandet ännu inte har avslutats.