En utlänning som ska utvisas enligt verkställbara beslut från såväl Migrationsverket som allmän domstol har tagits i förvar av Polismyndigheten. Migrationsverkets beslut att efter begäran från CAT inhibera verkställigheten av gällande utvisningsbeslut har inneburit att ansvaret som handläggande myndighet i fråga om förvar gått över till verket.

Bakgrund

A hade ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Migrationsverket hade därefter överlämnat ärende om verkställighet till Polismyndigheten. A dömdes därefter till utvisning av allmän domstol på grund av brott. Samma dag som han blev villkorligt frigiven beslutade Polismyndigheten ta honom i förvar.

Den 9 mars 2015 begärde FN:s Kommitté mot Tortyr (CAT) att Sverige skulle avstå från att verkställa utvisningen av A i avvaktan på kommitténs prövning av ärendet. Med anledning av begäran beslutade Migrationsverket samma dag att med stöd av 12 kap. 12 § utlänningslagen avbryta verkställigheten av gällande utvisningsbeslut tills vidare.

Polismyndigheten fattade i oktober 2015 ett nytt beslut om förvar vilket överklagades. Migrationsdomstolen upphävde beslutet och beslutade att A istället skulle ställas under uppsikt.

Migrationsöverdomstolen

Frågan i målet var om det är Polismyndigheten eller Migrationsverket som är handläggande myndighet i fråga om förvar i en situation då Polismyndigheten är ansvarig för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning men där Migrationsverket därefter med stöd av 12 kap. 12 § utlänningslagen har beslutat att inhibera verkställigheten av gällande utvisningsbeslut.

Migrationsöverdomstolen konstaterade att Migrationsverket kan inhibera verkställigheten av verkets egna lagakraftvunna avlägsnandebeslut med stöd av den aktuella bestämmelsen. Domstolen tog även ställning till frågan om verket kunde inhibera avlägsnandebeslut från allmän domstol.  En begäran

från CAT om att verkställigheten av ett avlägsnandebeslut ska avbrytas riktar sig till Sverige som stat. Med beaktande av detta och vad som angetts i förarbetena till 12 kap. 12 § utlänningslagen ansåg domstolen att det var rimligt att anta att lagstiftarens avsikt har varit att Migrationsverket ska kunna besluta om inhibition med stöd av bestämmelsen också i fall då utlänningen är dömd till utvisning av allmän domstol.

Därefter tog domstolen tog ställning till om Migrationsverket eller Polismyndigheten var handläggande myndighet i förvarsfrågan.

Migrationsöverdomstolen menade att avgörande för frågan om vilken myndighet som enligt 10 kap. 13 § första stycket 2 utlänningslagen har ansvar för förvarsfrågan är om det finns ett beslut om att avlägsnandebeslutet inte får verkställas (inhibition), och inte med stöd av vilken bestämmelse inhibitionsbeslutet har meddelats.

Migrationsöverdomstolen ansåg sammanfattningsvis att den princip som lades fast i MIG 2013:13 borde gälla i det aktuella målet. Det innebar att den tidpunkt då Migrationsverket inhiberade verkställigheten av gällande utvisningsbeslut var verket handläggande myndighet i förvarsfrågan. Polismyndighetens beslut att hålla A kvar i förvar, som var grunden för den tvångsåtgärd som var föremål för prövning, hade därmed saknat laglig grund.