Europadomstolen fann att det skulle strida mot artikel 2

(rätten till liv) och artikel 3 Europakonventionen(förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) om en man som konverterat till kristendomen återsändes utan att de svenska myndigheterna gjort en ny bedömning av vilka konsekvenser hans konversion skulle få för honom. (Grand Chamber).

Bakgrund

Den iranske medborgaren F.G. sökte asyl i Sverige i november 2009. I sin asylansökan åberopade han politiska skäl pga. sina aktiviteter i oppositionens valkampanj och demonstrationer efter valet. Hanlämnade i samband med den muntliga genomgången hos Migrationsverket in ett brev med en vädjan från ett kristet samfund av vilket framgick att han hade döpts och konverterat till kristendomen. Han uppgav emellertid att han inte önskade åberopa sin religion som grund för sin asylansökan utan ansåg att detta var hans privatsak. Migrationsverket avslog den 29 april 2010 F.G:s ansökan om asyl med motiveringen att han inte hade gjort sannolikt att han varit politiskt aktiv i sådan omfattning att han vid ett återvändande till Iran skulle vara av intresse för myndigheterna. Verket ansåg att det inlämnade brevet endast kunde ses som en vädjan om uppehållstillstånd. Något dopbevis hade inte lämnats in. Vidare anförde Migrationsverket i sitt beslut att utövande av sin tro i det privata inte kunde anses utgöra flyktinggrundande förföljelse.

I överklagandet till migrationsdomstolen åberopade F.G. politiska skäl och konversion som grund för sin asylansökan. Han lämnade även in ett dopbevis. Under den muntliga förhandlingen i domstolen uppgav F.G. emellertid att han inte åberopade sin konversion som ett asylskäl utan ansåg att den var något personligt. Han uppgav dock att den självklart skulle komma att innebära problem för honom vid ett återvändande. Migrationsdomstolen konstaterade att F.G. inte längre åberopade sin religiösa uppfattning som förföljelsegrund. Överklagandet avslogs.

F.G. överklagade migrationsdomstolens dom till Migrationsöverdomstolen och anförde att han i migrationsdomstolen hade åberopat sin konversion som grund för sin asylansökan och att hans fruktan för att konversionen hade kommit till de iranska myndigheternas kännedom hade ökat.  Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd i ärendet. Migrationsdomstolens dom fick därmed laga kraft.     

F.G. anförde hinder mot verkställighet och åberopade bl.a. att han konverterat från islam och att det är tabu i ett land som Iran och kan straffas med döden. Han lämnade in ett intyg till styrkande av att han sedan februari 2011 var medlem i en kristen församling. Den 13 september 2011 beslutade Migrationsverket att inte bevilja ny prövning i ärendet med motiveringen att den åberopade omständigheten inte var ny. Det förelåg därför inte hinder för verkställighet. F.G. överklagade verkets beslut och anförde att han inte tidigare hade åberopat omständigheten som grund och därför ska den anses som ny. Migrationsdomstolen avslog den 6 oktober 2011 överklagandet med motiveringen att uppgifterna om att F.G. konverterat från islam till kristendom hade varit kända redan i det utvisningsbeslut som fått laga kraft och därför inte var att betrakta som en ny omständighet. Att han inte tidigare åberopat omständigheten som asylskäl saknade betydelse. Domstolen beviljade därför inte ny prövning i ärendet.

Europadomstolen    

F.G. menade att han riskerade förföljelse, omänsklig behandling eller dödsstraff vid en utvisning pga. sina politiska aktiviteter i hemlandet och sin konversion från islam till kristendom.

Europadomstolen beslutade att ta upp ärendet till avgörande trots att utvisningsbeslutet hade preskriberats i juni 2015 eftersom ärendet innehöll viktiga frågor om vilka skyldigheter parterna i ett asylärende har.      

Vad gäller åberopad konversion menade Europadomstolen att både Migrationsverket och migrationsdomstolen varit medvetna om att F.G. hade konverterat i Sverige från islam till kristendom och att han därmed skulle kunna tillhöra en riskgrupp vid ett återsändande till Iran. Mot bakgrund av att F.G. inte hade åberopat konversion som grund för sin asylansökan hade Migrationsverket och migrationsdomstolen inte utrett hans konversion noggrant, t.ex. hans religiösa övertygelse, på vilket sätt han manifesterade sin kristna tro eller hur han planerade att utöva sin tro i hemlandet.

I ärendet om verkställighetshinder ansågs konversionen inte vara en ny omständighet vilket innebar att en ny genomgång av ärendet inte kunde göras. Svenska myndigheter hade därför inte gjort någon bedömning av vilken risk F.G:s konversion innebar för honom vid ett återvändande till hemlandet. Oavsett F.G:s eget agerande har myndigheterna en skyldighet att bedöma all information i ett ärende innan ett avlägsnandebeslut fattas. I ärendet hade även nytt material till stöd för F.G:s konversion lämnats in till Europadomstolen vilket inte hade bedömts av Migrationsverket och migrationsdomstolen. Det nya materialet tillsammans med tidigare inlämnat material måste bedömas av de inhemska myndigheterna liksom den allmänna situationen i Iran och de individuella omständigheterna i F.G:s ärende. Europadomstolen ansåg därför att ett återsändande till Iran skulle strida mot artikel 2 och artikel 3 Europakonventionen om mannen inte nu fick en ny bedömning av vilka konsekvenser hans konversion medförde för honom.