Vid tillämpning av Dublinförordningen[1]får en medlemsstat avvisa en ansökan på grund av det finns ett säkert tredjeland efter att staten efter en anmodan om återtagande har accepterat ansvaret för prövningen av en asylansökan som inte har prövats i sak.

Detta kan ske även om en anmodande medlemsstat inte känner till den ansvariga statens lagstiftning eller praxis om säkra tredjeländer.

Artikel 18.2 DF kräver inte att prövningen efter ett återtagande ska återupptas i samma skede då den avbröts.

Bakgrund

Mirza är medborgare i Pakistan och reste olagligen in i Ungern från Serbien. Han ansökte om asyl i Ungern. Under handläggningen av ärendet lämnade han den anvisade vistelseorten. Den ungerska immigrationsmyndigheten avskrev asylansökan, eftersom Mirza ansågs implicit ha återkallat sin asylansökan enligt artikel 28.1 b) i det omarbetade asylprocedurdirektivet (APD) [2].Mirza påträffades senare i Tjeckien, varvid de tjeckiska myndigheterna anmodade Ungern att återta honom, vilket Ungern accepterade enligt artikel 18.1 c) i Dublin- förordningen (DF). Ungern har i sin nationella lagstiftning fastställt en lista över säkra tredjeländer i enlighet med artikel 38 APD och i denna ingår Serbien.

EU-domstolens dom – det är möjligt att avvisa ansökan på grund av ett säkert tredjeland efter återtagande

Den ungerska domstolen begärde förhandsbesked. Den första frågan var om artikel 3.3 DF möjliggör att avvisa en asylansökan på grund av att det finns ett säkert tredjeland, när en medlemsstat efter begäran om återtagande har accepterat att ansvara för prövningen och ansökningen inte har prövats i sak [3].

EU-domstolen konstaterar först att DF inte innehåller några regler som begränsar möjligheterna att skicka den sökande till ett säkert tredjeland varken före eller efter det att ansvarig stat har fastställts. Artikel 33 APD, som anger i vilka situationer en ansökan får avvisas utan sakprövning (bl.a. på grund av att det finns ett säkert tredjeland) begränsar heller inte tillämpningsområdet för rätten att skicka en person enligt artikel 3.3 DF. Artikel 18.2 DF anger endast att medlemsstaten ska säkerställa att prövningen av ansökan slutförs och begränsar inte tillämpningsområdet för artikel 3.3.

Om det inte var tillåtet att avvisa/utvisa en person till ett säkert tredjeland även efter att medlemsstaten accepterat ansvaret och återtagit personen, skulle det medföra att en sökande som avviker till ett annat land innan ansökan prövats, kommer i ett bättre läge efter ett återtagande. Detta innebär en risk för att sökande uppmuntras att bege sig till andra medlemsstater och leder till just sådana sekundära förflyttningar som DF syftar till att motverka.

Artikel 3.3 DF ska således tolkas så att det är möjligt för en medlemsstat att avvisa/utvisa en person till ett säkert tredjeland även efter att staten efter en anmodan om återtagande har accepterat ansvaret för prövningen av en asylansökan som inte har prövats i sak.

Den andra frågan – den anmodande staten behöver inte känna till den ansvariga statens lagstiftning och praxis

Tjeckien, som begärde återtagande av Ungern, kände inte till att Ungern i sin nationella lagstiftning tillämpar begreppet säkert tredjeland gentemot Serbien, varvid det föreligger en presumtion att avvisa en ansökan på grund av detta.

EU-domstolen konstaterar att DF inte ålägger den ansvariga medlemsstaten att upplysa den anmodande staten som innehållet i sin nationella lagstiftning eller administrativa praxis avseende tillämpning av säkra tredje länder. Sådan lagstiftning och praxis saknar betydelse för att avgöra vilken stat som är ansvarig för prövningen. Artikel 38.5 APD ålägger staterna att underrätta EU-kommissionen om sin lista på säkra tredjeländer, däremot åläggs de inte att vid ett återtagande upplysa den anmodande staten om detta.

Vidare ska en sökande vid en överföring enligt DF ha rätt till ett effektivt rättsmedel i domstol enligt artikel 27. DF. Vad avser ett beslut om ansökan om internationellt skydd har den sökande rätt till ett effektivt rättsmedel i domstol enligt artikel 46 APD.

Artikel 3.3 DF hindrar alltså inte avvisning/utvisning till ett säkert tredjeland när en stat som anmodar den ansvariga staten om återtagande inte känner till sagda stats lagstiftning eller praxis om säkra tredjeländer.

Den tredje frågan – förfarandet efter ett återtagande behöver inte återupptas i det skede som den avbröts

Frågan var om artikel 18.2 andra stycket DF ska tolkas så att en prövning ska återupptas i det skede där den avbröts av myndigheterna, t.ex. då ansökan avskrevs [4].

Domstolen finner att bestämmelsen syftar till att säkerställa att ansökan ska handläggas i enlighet med APD:s krav som gäller för grundansökningar i första instans. Den syftar däremot inte till att beröva den ansvariga staten möjligheten att avvisa en ansökan. Artikel 28.2 APD föreskriver att medlemsstaterna får föreskriva att prövningen ska återupptas i det skede där den avbröts, dock inte att de är skyldiga att göra det.

Artikel 18.2 DF kräver alltså inte att prövningen ska återupptas i samma skede då den avbröts.