Bakgrund

Sökandena – J.A. och hennes två döttrar, varav den ena är underårig – , är iranska medborgare. Efter det att sökandena ansökt om asyl i Nederländerna fastställdes Italien vara ansvarig stat för att pröva deras ansökningar, och beslut fattades om överföring till Italien med stöd av Dublinförordningen. Sökandena gjorde i Europadomstolen gällande att en överföring skulle strida mot artikel 3.

Nederländerna gav in ett cirkulärmeddelande från italienska inrikesministeriet daterat den 8 juni 2015. Nederländerna anförde att det framgår av cirkulärmeddelandet att det finns 161 stycken specificerade mottagningsboenden i Italien som är reserverade särskilt för barnfamiljer som överförs dit med stöd av Dublinförordningen. Nederländerna menade att det därmed är säkerställt att barnfamiljer hålls samman efter överföring till Italien och att de tas emot på ett lämpligt sätt.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen hänvisar inledningsvis till sitt tidigare avgörande Tarakhel mot Schweiz[1]och konstaterar att den generella situationen för asylsökande i Italien inte är sådan att den i sig utgör hinder mot att överföra personer dit.  

Europadomstolen konstaterar därefter att sökandena, enligt vad som framkommer av cirkulärmeddelandet från det italienska inrikesministeriet, kommer att placeras i ett av de 161 boenden i Italien som har öronmärkts för familjer med underåriga barn samt att sökandena inte visat att de inte skulle komma att få plats på ett av dessa boenden. 

Europadomstolen avvisar därefter ansökan som uppenbart ogrundad, eftersom det mot ovanstående bakgrund inte hade visats att sökandena löper risk att utsättas för sådan behandling som avses i artikel 3 vid en överföring till Italien.