Bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 13.2  första stycket a) rörlighetsdirektivet förutsätter att förfarandet för äktenskapsskillnad inleds medan den make som är unionsmedborgare är kvar i den mottagande medlemsstaten.  En ansökan om äktenskapsskillnad som inges efter avresan, kan inte återuppliva den rätten eftersom artikel 13.2 nämner ”bibehållen” uppehållsrätt.

En unionsmedborgares tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem enligt artikel 7.1 b) i direktivet kan delvis  utgöras av makens/tredjelandsmedborgarens tillgångar.

Bakgrund

Målet rörde tredjelandsmedborgare som hade gift sig med unionsmedborgare som utnyttjade sin fria rörlighet genom att arbeta på Irland. Efter att äktenskapen hade varat i tre år hade unionsmedborgarna lämnat Irland och därefter ansökt om äktenskapsskillnad, vilken såsmåningom meddelats. Den första frågan var om tredjelandsmedborgarna hade bibehållen uppehållsrätt med stöd av artikel 13.2 första stycket a) i rörlighetsdirektivet [1]?

Enligt denna artikel bibehålls uppehållsrätten vid äktenskapsskillnad om äktenskapet har varat i minst tre år, varav minst ett år i den mottagande medlemsstaten, när förfarandet för äktenskapsskillnad inleds. Enligt EU-domstolen innebär ordalydelsen att uppehållsrätten bibehålls endast om tredjelandsmedborgaren fortfarande har härledd uppehållsrätt till följd av unionsmedborgarens uppehållsrätt i den mottagande staten när förfarandet för äktenskapsskillnad inleds. Om unionsmedborgaren lämnar den mottagande staten innan skilsmässoförfarandet inleds, upphör maken/tredjelandsmedborgarens härledda uppehållsrätt i staten vid avresan, och den kan följaktligen inte upprätthållas.  

En tredjelandsmedborgare som har skilt sig från en unionsmedborgare (och vars äktenskap hade varat i minst tre år innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, varav minst ett år i den mottagande medlemsstaten), kan inte ha bibehållen uppehållsrätt i den medlemsstaten enligt artikel 13.2  första stycket a) om maken/unionsmedborgaren lämnade medlemsstaten innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes. En ansökan om äktenskapsskillnad som inges efter avresan, kan inte återuppliva den rätten eftersom artikel 13.2 nämner ”bibehållen” uppehållsrätt.

Den andra frågan var om en unionsmedborgares tillräckliga tillgångar (för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem enligt artikel 7.1 b) i direktivet) delvis kan utgöras av makens/tredjelandsmedborgarens tillgångar.

EU-domstolen hänvisar till tidigare praxis (C-86/12, Alokpa) och uttalar att det är tillräckligt att unionsmedborgarna kan förfoga över tillräckliga tillgångar utan att det ställs något krav på tillgångarnas ursprung. Ett krav på tillgångarnas ursprung skulle utgöra en oproportionerlig inblandning i den fria rörligheten eftersom kravet inte är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, nämligen att skydda en medlemsstats offentliga medel.

Tillräckliga tillgångar i artikel 7.1 b  kan således delvis utgöras av makens/

tredjelandsmedborgarens tillgångar.