Begreppet allvarlig skada enligt artikel 15 b) i skyddsgrundsdirektivet omfattar inte en sådan situation att en person som lider av en allvarlig sjukdom kan utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling till följd av brist på adekvat vård i hemlandet (givet att personen inte avsiktligt berövats vård).

Det strider mot direktivet att ha nationella bestämmelser som innebär att en person som lider av en allvarlig sjukdom och vars hälsotillstånd riskerar att försämras på grund av avsaknad av vård, ska kunna anses som alternativt skyddsbehövande. Sådana nationella skönsmässiga bedömningar av ömmande eller humanitära skäl faller utanför direktivets tillämpningsområde.

Om en utlänning som lider av en allvarlig sjukdom inte kan utvisas enligt Europadomstolens praxis på grund av det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionendärför att möjligheterna att behandla sjukdomen är mycket sämre, innebär inte detta att personen blir att anse som alternativt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsdirektivet.

Frågorna i målet

Frågan i målet var om bestämmelserna i skyddsgrundsdirektivet[1]även gäller en utlänning som beviljats uppehållstillstånd med stöd av nationella regler på grund av sjukdom som gör att det föreligger en verklig risk för liv eller omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av vård/behandling i ursprungslandet.

EU-domstolen uttalar sig om huruvida sjukdom och avsaknad av vård faller inom direktivets definition av allvarlig skada. Domen berör dock inte den situationen att en person avsiktligt berövas vård.  Domstolen uttalar sig även om gränsdragningen mot direktivet då medlemsstaterna väljer att ha förmånligare bestämmelser om vilka som ska kunna omfattas av direktivet. Slutligen berörs frågan om förhållandet till skyddsgrundsdirektivet i fall då utvisning bedöms kunna utgöra brott mot artikel 3 i Europakonventionen.

EU-domstolens dom

Allvarlig skada enligt artikel 15 i förhållande till sjukdom

Domstolen  konstaterar först att en risk för att en persons hälsotillstånd ska försämras (dock inte på grund av att han/hon avsiktligen berövas vård) inte omfattas av artikel 15  a) och c) i direktivet. Den typ av skada som anges i artikel 15 b) måste äga rum i ursprungslandet. Artikel 6 anger aktörer som kan tillfoga allvarlig skada. Enbart allmänna brister i hälso- och sjukvårdssystemet i ursprungslandet kan inte anses vara allvarlig skada.

I skäl 26 i direktivet anges att de risker som en befolkningsgrupp i ett land överlag är utsatta för, inte är ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada enligt skyddsgrundsdirektivet. Om en person lider av en skada och löper risk för försämring av hälsotillståndet på grund av att det saknas lämplig behandling i ursprungslandet (utan att det är fråga om att personen avsiktligt berövas vård), är detta inte tillräckligt för att personen ska beviljas alternativt skydd enligt direktivet (p. 36 i domen).

Det alternativa skyddet i direktivet syftar till att komplettera Genèvekonventionens skydd för flyktingar. Mot bakgrund av bl.a. skäl  29 omfattar direktivet inte personer som av medlemsstaterna beviljats tillstånd efter en skönsmässig bedömning av humanitära eller ömmande skäl (p. 37).

Skyddsgrundsdirektivets räckvidd vid sjukdom

Enligt artikel 3 får medlemsstaterna införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa bl.a. vilka som uppfyller kraven för att anses som alternativt skyddsbehövande, under förutsättning att dessa krav är förenliga med direktivet. Att låta personer som befinner sig i en situation som helt saknar samband med grunden för internationellt skydd, omfattas av de typer av status som anges i skyddsgrundsdirektivet, skulle strida mot systematiken i direktivet. Det strider mot direktivet att ha nationella bestämmelser som innebär att en person som lider av en allvarlig sjukdom och vars hälsotillstånd riskerar att försämras på grund av avsaknad av vård, ska kunna anses som alternativt skyddsbehövande (p. 42 - 44). Om en medlemsstat efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl beviljar nationell skyddsstatus av andra skäl än behovet av internationellt skydd enligt artikel 2  a) i skyddsgrundsdirektivet, faller sådana fall utanför direktivets tillämpningsområde. Medlemsstaterna är därmed inte skyldiga att bevilja de förmåner som anges i direktivet.

Skyddsgrundsdirektivet och artikel 3 Europakonventionen vid sjukdom

Av rättspraxis från Europadomstolen framgår att en tredjelandsmedborgare som riskerar utvisning i princip inte kan åberopa rätt att kvarstanna i en medlemsstat för att erhålla social eller medicinsk hjälp. Om en utlänning som lider av en allvarlig sjukdom riskerar att utvisas till ett land där möjligheterna att behandla sjukdomen är mycket sämre, kan utvisningen aktualisera en fråga om artikel 3 i Europakonventionen. Detta kan dock endast bli fallet i fråga i mycket speciella fall, när tvingande humanitära skäl talar mot en utvisning (se Europadomstolens dom den 27 maj 2008 i målet N. mot Förenade kungariket, nr 26565/05, § 42).

EU-domstolen slår fast att en person som på grund av sjukdom inte kan utvisas enligt

Europadomstolens praxis i en sådan situation som beskrivs ovan, inte kan anses som alternativt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsdirektivet. Begreppet allvarlig skada enligt artikel 15 b) i skyddsgrundsdirektivet omfattar inte sådan omänsklig eller förnedrande behandling som en person som lider av en allvarlig sjukdom kan utsättas för till följd av brist på adekvat vård i hemlandet (givet att personen inte avsiktligt berövats vård), se p. 40-41).