Utvisning av en man till Uzbekistan strider mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) och artikel 5 (rätten till personlig frihet) i Europakonventionen

Bakgrund

Rakhimov, född 1971 och medborgare i Uzbekistan, kom till Ryssland 1999 och bosatte sig i Moskva. Den 6 april 2010 blev han åtalad i sin frånvaro i Uzbekistan för att ha varit medlem 1990 – 1998 i den förbjudna islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir (HT), för att ha försökt störta den uzbekiska staten och i stället införa en islamistisk stat, för innehav av religiösa, extremistiska, separatistiska och fundamentalistiska dokument samt för hot mot den nationella säkerheten och allmänna ordningen. Domstolen efterlyste honom och utfärdade en arresteringsorder.

Handläggningen av utvisningen

Den 17 april 2013 arresterades Rakhimov av polisen i Moskva på grund av att han var efterlyst för brott i Uzbekistan. Samma dag begärde de uzbekiska myndigheterna att han skulle hållas kvar i häktet tills han utvisades. Under förhör uppgav han att han hade flyttat till Moskva för att söka jobb och att han inte kände till anklagelserna som hade riktats mot honom. Den 13 maj 2013 begärdes han formellt utvisad till Uzbekistan, vilket Rakhimovs ombud invände emot den 1 juli 2013.

Handläggningen av frihetsberövandet

Den 19 april 2013 blev Rakhimov arresterad av en domstol i Moskva pga. att han skulle utvisas till Uzbekistan. Den 30 maj 2013 informerades åklagaren i Moskva i ett brev att Riksåklagaren den 24 juli 2013 hade beslutat att inte utvisa Rakhimov eftersom åtalet hade preskriberats. Åklagaren uppmanades att undersöka om Rakhimov vistades legalt i landet. När han frisläpptes den 30 juli från häktet blev han omedelbart arresterad pga. illegal vistelse i landet och förflyttad till en polisstation. Dagen efter prövade domstolen frihetsberövandet, Rakhimov erkände att han hade saknat uppehållstillstånd men invände att hans uppehåll i Ryssland hade handlagts först när han hade frisläppts och att han oavsett vilket riskerade att bli behandlad illa vid en utvisning eftersom han var åtalad för religiösa brott. Den 31 juli 2013 dömdes Rakhimov för sin olagliga vistats i Ryssland. Han var frihetsberövad i knappt en vecka i polisstationen, därefter fördes han till ett förvar. Han överklagade den 18 september 2013 men domen fastställdes.

När Rakhimov klagade till Europadomstolen var han kvar i förvaret. Han menade att om han utvisades till Uzbekistan riskerade han att bli torterad och illa behandlad, att både frihetsberövandet i polisarresten och det efterföljande hade varit olagliga, att han inte hade kunnat överklaga det sistnämnda och att förhållandena i cellen i polisstationen hade varit undermåliga.

Europadomstolens bedömning

Artikel 3

Vid prövningen konstaterades att enligt tidigare rättsfall var den allmänna situationen i Uzbekistan alarmerande när det gällde mänskliga rättigheter och enligt tillförlitliga internationella källor förekommer att intagna systematiskt och urskiljningslöst utsattes för tortyr, se exempelvis Kasymakhunov mot Ryssland nr 29604/12 § 12214 november 2013.Domstolen kom också fram till att det saknades konkreta bevis som talade för att förbättringar hade skett med hänvisning till rapporter från Amnesty International, Annual Report 2013 och Eurasia: Retur to torture: Extradishion, forcible returns and removals to Central Asia, 3 July 2013 samt från Human Rights Watch, World Report, January 2014. Dessa redogörelser överensstämmer med uppgifter från FN i Report of Uzbekistan of 10 December 2013 (CAT/C/UZB/CO/4), som inte ifrågasattes av den uzbekiska staten. Alla dessa skrifter beskriver en oroande situation, särskilt när det gäller omfattande och regelbunden användning av tortyr och att de intagna behandlas illa när de är frihetsberövade, vilket den uzbekiska staten inte hade motbevisat. Domstolen drog därför slutsatsen att kränkningarna av intagna fortfarande var ett pågående problem i Uzbekistan.

När det gällde Rakhimov och de åtalspunkter han var misstänkt och begärd utvisad för hade Europadomstolen tidigare prövat liknande fall och då ansett att de klagande riskerade att bli illa behandlade varför artikel 3 skulle kränkas om de utvisades till Uzbekistan, se exempelvis ovan Kasymakhunov mot Ryssland.Med hänsyn till de nämnda omständigheterna och i synnerhet brottsrubriceringarna och grunderna för åtalet mot Rakhimov, ansåg domstolen att det dels förelåg en verklig risk att Rakhimov skulle bli illa behandlad om han frihetsberövades i Uzbekistan, dels saknades det säkerhetsåtgärder som förhindrade detta. En utvisning av Rakhimov till Uzbekistan var därför ett brott mot artikel 3 i konventionen.

Europadomstolen prövade därefter om frihetsberövandet av Rakhimov i polisarresten från slutet på juli till början på augusti 2013 var ett brott mot artikel 3 pga. att det bl.a. hade varit överfullt i cellen. Eftersom den ryska staten hade medgett att förhållandena inte uppfyllde kraven i artikel 3 liksom att detta konstaterats i liknande rättsfall, se exempelvis Andreyevskiy mot Ryssland nr 1750/03, §§ 73-78, 29 januari 2009, var förhållandena under frihetsberövandet av Rakhimov ett brott mot artikeln.

Artikel 5

När det gällde artikel 5 fann Europadomstolen också att denna hade kränkts pga. att det hade saknats lagligt stöd för tiden 24-30 juli 2013, tidsgränser hade inte angivits, frihetsingripandet hade varit för ingripande i jämförelse med administrativa brott, lagligheten hade inte omprövats efter den 18 september 2013, alternativ till frihetsberövandet hade inte prövats och Rakhimov hade inte fått en hänvisning till hur han kunde överklaga.