Utvisning av den sökande till Ungern strider inte mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling och/eller bestraffning) i Europakonventionen.

Bakgrund

Mohammadi, född 1995, hade ännu inte fyllt 18 då han ansökte om asyl i Österrike i oktober 2011. Hans far hade dött för sex år sedan varför han hade bott i Afghanistan med sin mor och sina tre yngre syskon. Han hade lämnat landet tre månader innan på grund av säkerhetsläget och bristen på undervisning och tagit sig till Ungern via Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien och Serbien. I Ungern hade han blivit arresterad och placerad i en öppen anstalt och tvingats att söka asyl. Han lämnade Ungern två eller tre dagar därefter eftersom hans plan var att söka skydd i Österrike i stället. Under en av de österrikiska asylutredningarna berättade han att han inte hade fått tillräckligt med mat i arresten i Ungern och att poliserna hade väckt honom under nätterna för att fråga ut honom. Han hade fruktat att han skulle tvingas återvända till Serbien och därför lämnat Ungern.

Mohammadi fick avslag i första instans enligt Dublin II-förordningen, andra instans upphävde beslutet men första instans avslog ansökan på nytt och beslutade att han skulle överföras till Ungern. Hans överklagaden till andra och högsta instans avslogs. Då var han fortfarande under 18 år. Han klagade till Europadomstolen och menade att en överföring till Ungern var ett brott mot artikel 3 i Europakonventionen pga. att han riskerade dels att godtyckligt arresteras och att vara frihetsberövad i bristfälliga utrymmen, dels att överföras till Serbien utan att få sin ansökan prövad i Ungern.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen kostaterade först att Mohammadi hade fyllt 18 år varför bestämmelserna för ensamkommande barn inte skulle tillämpas i hans fall. Frågan i målet var om asyl- och mottagningssystemet i Ungern hade försämrats sedan domstolen i ett tidigare klagomål bedömt att det inte var ett brott att överföra en sökande dit med stöd av Dublin II, se Mohammed v. Austria (nr. 2283/12, §§ 32-50, 6 juni 2013. Vid den nya bedömningen beaktades ett flertal rapporter om Ungern. Det noterades också att förhållandena i landet hade förändrats på ett märkbart sätt dels efter att den klagande lämnade in sin första ansökan, dels efter att han utvecklat sin talan i Europadomstolen. Endast de senaste rapporterna ansågs därför av vikt vid bedömningen.

När det gällde Mohammadis påstående att han riskerade att godtyckligt frihetsberövas konstaterades att asylsökande fortfarande togs i förvar, men maximalt 6 månader och att detta inte skedde på ett systematiskt sätt. Dessutom fanns alternativ till att arrestera de asylsökande. Vad avsåg förhållandena i förvaren föreföll det generellt sett ha skett förbättringar. Det beaktades också att UNHCR inte hade uppmanat EU:s medlemsstater att stoppa överföringar till Ungern.

Beträffande frågan om Mohammadi skulle få sin ansökan prövad vid en överföring hänvisades till att både UNHCR och Ungerska Helsingfors kommittén i de senaste rapporterna konstaterade att överförda sökande vars ansökningar inte hade prövats i Ungern kunde få tillgång till en prövning av sina yrkanden eftersom lagstiftningen hade ändrats. I och med att Mohammadi inte hade fått ett beslut kunde han därför ansöka på nytt om han återvände till Ungern och då få en prövning.

I fråga om risken att bli återsänd till Serbien framgick också av rapporter att Ungern inte längre sände tillbaka asylsökande dit. Särskilt vad avsåg överföringar med stöd av Dublin II prövades ansökningarna om beslut inte hade fattats i ärendena.

Europadomstolen kom därför fram till att den senaste landinformationen, särskilt beträffande överföringar enligt Dublinförordningen, påvisade inte att det förekom systematiska brister i det ungerska asylsystemet eller beträffande förhållandena i eller regleringen av förvar. En överföring av Mohammadi till Ungern var därför inte ett brott mot artikel 3 i Europakonventionen.