Begreppet den fria handeln med tjänster i artikel 41. 1 i tilläggsprotokollet omfattar inte viseringsfrihet för turkiska medborgare att såsom tjänstemottagare resa in i en medlemsstat för att där motta tjänster, t ex vid familjebesök.

Bakgrund

Leyla Ecem Demirkan som är turkisk medborgare ansökte om visering till Tyskland för att besöka sin svärfar som är tysk medborgare och bosatt i Tyskland. Turkiska medborgare är viseringspliktiga gentemot Tyskland. Leyla Ecem Demirkan anförde att hon inte behövde visering för besöket. Familjebesök innebär att hon mottar tjänster och då har hon som tjänstemottagare rätt till visering. Den s.k ”Standstill”-klausulen i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till EU:s (f d EEG) avtal med Turkiet om associering, det turkiska associeringsavtalet, innebär att nya begränsningar av den fria handeln med tjänster inte får införas.

EU-domstolens dom

EU-domstolen hänvisar först till dom den 31 januari 1984 i målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone, och uttalar att turister, personer som får medicinsk behandling och personer som gör studie- eller affärsresor ska anses som mottagare av tjänster. EU-domstolen har tidigare slagit fast att turkiska medborgare som tillhandahåller gränsöverskridande tjänster kan åberopa ”standstill”-klausulen. Förevarande mål rör dock en turkisk medborgare som ska motta tjänster (punkt 40-42).

Domstolen konstaterar sedan att associeringsavtalet har ett strikt ekonomiskt ändamål och har inte till syfte att utveckla en allmän fri rörlighet som finns för unionsmedborgare. ”Standstill”-klausulen ger inte i sig rätt till turkiska medborgare rätt att fritt resa in eller tillhandahålla tjänster. Klausulen rör inresevillkor för turkiska medborgare enbart som en följd av utövande av ekonomisk verksamhet (punkt 50, 53-55). Begreppet den fria handeln med tjänster i artikel 41. 1 i tilläggsprotokollet omfattar således inte frihet för turkiska medborgare att såsom tjänstemottagare resa in i en medlemsstat för att där motta tjänster, t ex vid familjebesök.