En utvisning av en statslös palestinier till Libanon med hänvisning till nationell säkerhet, utan en adekvat bedömning av risken för otillbörlig behandling, strider mot artikel 3.

Bakgrund

Sökanden, A, är en statslös palestinier, född 1989 i ett palestinskt flyktingläger i Libanon. A ansökte i juli 2009 om asyl i Bulgarien och uppgav bl.a. följande. – Han är medlem av Fatah och har haft en avlönad position som bl.a. inbegripit att organisera möten till stöd för olika palestinska organisationer. Vid ett återvändande till Libanon skulle han riskera at dödas eller utsättas för illabehandling av medlemmar i den islamiska militanta gruppen Jund al-Sham vilken söker utkräva hämnd för en av deras medlemmars död. 

Den nationella prövningen

Den 29 oktober 2009 avslog den bulgariska migrationsmyndigheten ansökan om flyktingstatus men beviljade honom humanitärt skydd då det bedömdes föreligga en verklig fara för angrepp på sökandens liv och person i Libanon. Kort därefter, den 17 november 2009, beslutade bulgariska myndigheter emellertid att utvisa A eftersom han misstänktes vara terrorist och bedömdes utgöra ett allvarligt hot mot nationell säkerhet. A ansökte om ändring av utvisningsbeslutet vid nationell domstol vilken avslog ansökan. Domstolen bedömde utvisningsbeslutet vara förenligt med nationell lagstiftning och angav att A:s fruktan för sin säkerhet i Libanon var irrelevant eftersom det var ett rimligt antagande att han utgjorde ett allvarligt hot mot nationell säkerhet i Bulgarien.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

A anförde bl.a. följande. – I linje med vad som framgår av den bulgariska migrationsmyndighetens beslut att bevilja honom humanitärt skydd får en risk för behandling i strid med artikel 3 anses föreligga vid en utvisning till Libanon. Vidare kan inte någon mekanism som garanterar ett effektivt skydd i verkställighetsskedet av en utvisning anses finnas i Bulgarien.

Bulgarien anförde bl.a. följande.– Beslutet att utvisa A syftade till att skydda Bulgariens nationella säkerhet. Emellertid faller beslutets verkställighet under de regleringar i bulgarisk lag vilka överensstämmer med bl.a. de principer som anges i Europakonventionens artikel 2 och 3. Det normala i denna typ av ärenden är därför att behörig myndighet, vilken arbetar i nära samarbete med Utrikesdepartementet och frivilligorganisationer, självständigt värderar frågan om utvisning inför dess verkställighet. Utrikesdepartementet håller vidare en uppdaterad förteckning över säkra tredjeländer som skulle kunna ta emot individer i sökandens situation. Genom denna ordning efterföljer myndigheterna det absoluta förbudet i konventionens artikel 3.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen klargör inledningsvis, med hänvisning till sitt vägledande avgörande i Saadi mot Italien[1], att en utvisning strider mot konventionen när det finns grundad anledning att tro att en sökande skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i den mottagande staten, även om sökanden bedöms utgöra ett hot mot nationell säkerhet. Således är alla frågor rörande vilket eventuellt hot A utgör mot Bulgariens nationella säkerhet irrelevanta för Europadomstolens bedömning. Den relevanta frågan är endast om en utvisning av A medför en verklig risk för otillbörlig behandling.

I samband med granskningen av beslutet om utvisning av A har den nationella domstolen inte gjort någon riskbedömning utan begränsat sig till att bedöma om beslutet var fattat i laga ordning. Ett sådant agerande kan enligt Europadomstolen inte anses förenligt med kravet på en individuell och noggrann granskning av innehållet i en sökandes fruktan. I ljuset av den nationella domstolens bristfälliga agerande ankommer det istället på Europadomstolen att göra en riskbedömning. 

I den bulgariska migrationsmyndighetens beslut om humanitärt skydd av den 29 oktober 2009 bedömdes en verklig risk för otillbörlig behandling av A föreligga vid ett återvändande till Libanon. Beslutet motiverades huvudsakligen med att A varit medlem i Fatah och personligen hade varit inblandad i en våldsam konflikt med medlemmar i en militant grupp som är verksam i det flyktingläger där A var bosatt. Migrationsmyndighetens bedömning bör tillmätas väsentlig betydelse då myndigheten är specialiserad och har särskild expertis på området samt då den kunde genomföra en personlig intervju med A.

En bedömning av omständigheterna i målet måste emellertid också göras i förhållande till tillgänglig information om situationen i Libanon. I egenskap av statslös palestinier råder viss sannolikhet för att A inte skulle ges möjlighet att bosätta sig i Libanon annat än i det flyktingläger där han är född och från vilket han också flydde. Av tillgänglig landinformation framgår att flyktinglägren inte är under libanesiska myndigheters kontroll utan styrs av olika palestinska väpnade grupper. Det framgår också att det läger varifrån A kommer har varit särskilt drabbat av stridigheter mellan Fatah och radikala islamistiska grupper samt att Fatahs nuvarande position inte nödvändigtvis är sådan att organisationen skulle kunna erbjuda A effektivt skydd.

Mot denna bakgrund, med beaktande av A:s egna uppgifter, föreligger enligt Europadomstolen i vart fall prima facie bevisning för att det finns en verklig risk för otillbörlig behandling vid en utvisning av A. Det åligger därför Bulgarien att skingra alla tvivel om en sådan risk. Bulgarien har emellertid inte presenterat någon bevisning i denna del. Bulgariska myndigheters obestyrkta påståenden om att A inte är den han säger sig vara utan istället skulle vara medlem av en militant jihadistgrupp, som är eftersökt av libanesiska myndigheter i anslutning till flera mord, visar om något att han skulle löpa en ännu större risk för otillbörlig behandling. Flertalet rapporter visar nämligen att de som misstänks för samröre med sådana grupper ofta utsätts för otillbörlig behandling av libanesiska myndigheter.

Europadomstolen anser att Bulgariens uttalande om att myndigheterna vid verkställandet av ett utvisningsbeslut gör en erforderlig riskbedömning avseende individen inte kan betraktas som en bindande utfästelse om att sökanden inte kommer att utvisas till Libanon. Europadomstolen är inte heller övertygad om att bulgariska myndigheter vid verkställandet av sökandens utvisningsbeslut, så som Bulgarien anfört, med tillräcklig noggrannhet skulle utreda om ett återvändande till Libanon skulle riskera att utsätta A för behandling i strid med artikel 3. Det står inte heller klart huruvida, om myndigheterna väljer att utvisa A till ett tredjeland, de tillräckligt skulle utreda risken för att han skickas vidare till Libanon. Europadomstolen finner således att det, i ljuset av att ett rättsligt ramverk som erbjuder ett tillräckligt skydd saknas, finns grundad anledning att anta att A riskerar att utsättas för en kränkning av sina rättigheter enligt Europakonventionens artikel 3.