Sammanfattning

Våld mot barn är ett växande och alltmer uppmärksammat problem i Marocko. Våld i familjen, gatubarn, kriminalitet och barnarbete är de största utmaningar som möter myndigheterna när det gäller utsatta barn. Barnen kommer från fattiga och socialtutsatta förhållanden. Barnen tvingas i arbete för att försörja familjen eller hamnar på gatan för att familjerna inte har råd att försörja dem.

Marocko ratificerade barnkonventionen 1993. Staten strävar efter att implementera barnkonventionen och att skydda barn i alla områden. Bland annat försöker man arbeta med att anpassa lagarna i enhetlighet med konventionen.

All omsorgsverksamhet som rör barn utförs i samarbete med frivilligorganisationer och andra föreningar. Staten samarbetar med ett par hundra frivillig- och välgörenhetsorganisationer i olika områden för att främja barns rättigheter genom förebyggande åtgärder och ökad kunskap. Verksamheten är långsiktig och bygger på att upprätthålla familjens enighet. Barn som far illa tas om hand, men det är en sista åtgärd. Samordningen mellan staten och frivilligorganisationer är bristfällig eftersom parterna saknar en gemensam plattform för att övervaka och implementera arbetet. Staten vill också se ett större ansvarstagande på lokal nivå för att stödja utsatta barn men saknar kunskap och resurser för att utbilda lokala aktörer som har direkt kontakt med barn.

Staten har vidtaget en del åtgärder för att förebygga våld och övergrepp mot barn.  Bland annat har särskilda enheter etablerats på sjukhus och domstolarna runt om i landet för att ta hand om barn som far illa. Vidare har det statliga organet Observatoire National des Droits de l´Enfant (ONDE) som arbetar med barns rättigheter i samhället upprättat ett antal center för att ta emot anmälningar om barn som far illa.

Skolavhopp är ett uppmärksammat problem bland utsatta barn. Staten och frivilligorganisationer har upprättat en rad socioekonomiska insatser för att uppmana fattiga familjer att hålla kvar barn i skolan.

Alla sociala insatser för att skydda barn bygger på att upprätthålla familjens enighet och för att återintegrera barnen i familjen. Arbetet utförs främst genom medling. Medlingsprocessen tar lång tid och är inte alltid framgångsrik.

Staten har utsett särskilda domare som ansvarar för ärenden som rör omhändertagandet av barn.  Dessa kallas för barn – och ungdomsdomare. Domarna beslutar om placeringen. Beslutet görs utifrån barnets behov och situation. Den rådande platsbristen vid landets institutioner och barnhem tvingar domarna att placera barnen där det finns plats. Placeringen är inte alltid förenlig med barnets bästa.  

Det finns olika kategorier hem och institutioner för omhändertagna barn och ungdomar. Standarden och kvalitén varierar och det finns behov för förbättring av förhållandena, särskilt för de statligt finansierade institutionerna. Därutöver saknas nationella riktlinjer för standarden på omvårdnaden.  

Barn som väljer att emigrera gör det av ekonomiska skäl. Barnen kommer oftast från marginaliserade och socialtutsatta områden. Utresan sker illegalt och under ordnade former. Studier som utförts av Unicef visar en minskning i antalet barn som lämnar Marocko. Skälen kan i huvudsak härledas till bland annat till den ekonomiska krisen i Europa och den hårda gränsbevakningen på den europeiska sidan.

Endast ett fåtal barn har återvänt till Marocko. Det finns en stark motvilja bland barnen att återvända eftersom de inte har något återvända till efter en långvarig utlandsvistelse.  Det låga antalet återvändande minderåriga gör det svårt att bilda sig en uppfattning om hur mottagandet och förhållandena är i landet.

Unicef företrädare delegationen talade med uppgav att Unicef kunde hjälpa Migrationsverket att komma i kontakt med frivilligorganisationer som kan eftersöka anhöriga vid verkställigheter och även följa upp barnen efter hemkomsten. Frivilligorganisationer har begränsade resurser men kan driva ett projekt om de erhåller stöd för det