En utvisning av en tjetjensk familj till Ryssland bryter mot artikel 3 i Europakonventionen trots trovärdighetsbrister i de anförda skälen eftersom en samlad bedömning medför att en av de sökande riskerar att identifieras som att ha deltagit i det andra Tjetjenienkriget och därför riskerar omänsklig eller förnedrande behandling.

Bakgrund

Ärendet rör två makar och deras barn som kom till Sverige år 2007 och som anfört att mannen i sitt arbete som journalist mellan 1995 och 2007 fotograferat och vidarebefordrat information om övergrepp av de ryska trupperna i Tjetjenien. Både han och hans maka blev torterade av ryska säkerhetstjänsten innan de flydde landet. Bland annat fick han ett kors inbränt på bröstet. Mannen har lämnat in läkarintyg som anger att han har skador som kan stämma i tid och omfattning mot vad han berättat om tortyren. Mannen uppger också en hotbild från den tjetjenska presidenten Kadyrovs grupper. Både Migrationsverket och migrationsdomstolen ansåg att det fanns stora trovärdighetsbrister i familjens uppgifter, fr.a. gällande mannens arbete som journalist, och att de inte hade gjort sannolikt att de har ett skyddsbehov. Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen uttalar inledningsvis att det förekommer försvinnanden och illa-behandling av personer i Tjetjenien och att t.ex. före detta rebeller, deras anhöriga, politiska motståndare till Kadyrov, journalister, människorättsaktivister och personer som klagat till internationella organisationer är extra utsatta. Det är känt att återvändande förhörs, trakasseras och kvarhålls av ryska säkerhetstjänsten, lokala poliser eller kriminella organisationer. Den osäkra situationen är dock inte tillräcklig för att en utvisning av de sökande till Ryssland skulle vara i strid med artikel 3.

Domstolen noterar därefter att den i R.C. mot Sverige ansett att när den asylsökande visat att han utsatts för tortyr var det upp till staten att visa att det inte skulle finnas en risk att personen utsattes igen vid en utvisning. Domstolen uttalar dock att för att en stat ska kunna visa det krävs att staten har möjlighet att värdera sökandens individuella situation vilket kan vara omöjligt när det inte finns några identitetshandlingar och när de uppgifter sökanden lämnat medför att det finns anledning att ifrågasätta sökandens trovärdighet. Domstolen anser därför att när en asylsökande anför att han tidigare utsatts för tortyr, oavsett om det inte är ifrågasatt eller styrks av bevis, måste det ändå förväntas att den sökande visar på att det finns konkreta skäl att tro att personen vid ett återvändande till hemlandet löper en risk för att utsättas igen, t.ex. pga. politisk aktivitet eller att personen tillhör en grupp som regelmässigt utsätts.

Europadomstolen delar de svenska myndigheternas bedömning av att det finns trovärdighetsbrister, framför allt vad gäller mannens tolv år som journalist vilket anges vara huvudskälet till att han riskerar skyddsgrundande behandling från rysk säkerhetstjänst eller Kadyrovs grupper. Domstolen delar därför bedömningen att klagandena inte gjort sannolikt att de riskerar skyddsgrundande behandling vid ett återvändande pga. mannens påstådda journalistiska verksamhet.

Domstolen noterar dock att de svenska myndigheterna inte gjort någon separat bedömning av mannens synliga ärr och inbrända kors som enligt intyg kan överensstämma med den tortyr han uppgett sig utsatt för. Vid en undersökning av hans kropp av säkerhetstjänsten eller polis vid ett återvändande kommer det upptäckas att han tidigare utsatts för illa-behandling under de senaste åren vilket skulle kunna indikera att han deltagit aktivt i det andra kriget i Tjetjenien. De speciella och sammanlagda omständigheterna i ärendet medför därför att det finns en risk att han utsätts för behandling i strid med artikel 3 vid ett återvändande.

Två av sju domare var skiljaktiga och ansåg att en utvisning inte skulle vara ett brott mot artikel 3.