Myndigheterna har rätt att kräva att utvisade vidtar tillräckliga och nödvändiga åtgärder för att undvika familjesplittring i samband med verkställighet av utvisningsbeslut.

Bakgrund

Armenisk man, som sökt asyl i Sverige träffar under ansökningstiden azerbajdzjansk kvinna, som också sökt asyl. De får ett gemensamt barn. Svenska myndigheter utvisar kvinnan och barnet till Azerbajdzjan och mannen till Armenien.

Familjen åberopar i ansökan till Europadomstolen att utvisning av dem till olika länder är i strid med artikel 8 i Europakonventionen.

Den nationella prövningen

Samtliga familjemedlemmar bedömdes sakna asylskäl mot sina hemländer. Eftersom paret inte var gifta bedömdes barnet ha samma medborgarskap som kvinnan. Både Migrationsverket och Utlänningsnämnden gjorde bedömningen att utvisningen inte stred mot principen om familjens enhet eftersom makarna hade möjlighet till familjeåterförening i något av de aktuella länderna.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

Familjen anförde att utvisningen till olika länder riskerade splittra familjen under oöverskådlig tid, vilket med anledning av konflikten mellan deras hemländer riskerade bli permanent. Vidare åberopades kvinnan och barnets mentala hälsa, som krävde assistans av mannen och den allmänna situationen för barn i Armenien.  

Sverige argumenterade att familjen hade starka anknytningar till Armenien på grund av deras familjerelation. Om mannen och kvinnan ingick äktenskap skulle kvinnan och barnet ha goda förutsättningar för att få uppehållstillstånd i Armenien. Mannen hade dock inte ens försökt skaffa sig nödvändiga handlingar för att ingå äktenskap med kvinnan och inte heller registrerat faderskapet.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen konstaterar initialt att utlänning inte har någon rätt att med stöd av Europakonventionen kräva att få resa in i eller bosätta sig i ett visst land. Det är upp till staten att bestämma vem som har rätt att bosätta sig i landet. Oaktat detta kan en utvisning strida mot rätten till respekt för familjelivet i vissa fall. Staten måste därför göra en proportionalitetsbedömning mellan individens rätt till respekt för familjelivet och statens rätt att besluta om vem som ska få bosätta sig i landet.

Eftersom parterna är medborgare i olika länder kommer en utvisning innebära att de separeras åtminstone viss tid. Det finns inget i de svenska myndigheternas beslut som medför att paret inte skulle kunna resa till samma land – Armenien eller Azerbajdzjan – vid verkställigheten av utvisningsbeslutet. Det är riktigt att detta skulle kräva att parterna vidtog vissa åtgärder, såsom att anförskaffa pass till mannen, ingå äktenskap med varandra och fastställa faderskapet till barnet. Det kan inte anses orimligt att svenska myndigheter ställer krav på de sökande att vidta dessa åtgärder för att de ska kunna verkställas till samma land där de kan fortsätta sitt familjeliv. Detta krav är speciellt befogat eftersom familjelivet uppkommit under en tid när de inte hade rätt att bosätta sig i Sverige. De svenska myndigheterna kan inte hållas ansvariga för att utvisningen av familjen till samma land gjorts omöjlig genom parternas passivitet.

När det gäller de sökandes mentala status konstaterar Europadomstolen att den synes sammanhänga med rädslan att skiljas vid en utvisning. Eftersom det genom rimliga åtgärder som vidtas av de sökande går att få deras utvisning att verkställas till samma land kan Sverige inte anses ha brutit mot konventionens krav. Inte heller situationen för barn i Armenien kan bedömas bryta mot konventionens krav. Ansökan bedöms uppenbart ogrundad.