Kan permanent uppehållsrätt erhållas på grund av vistelse före rörlighetsdirektivets implementering, även om unions­medborgaren under denna tid periodvis inte uppfyllde villkoren för uppehållsrätt?

Bakgrund

Målet gäller den portugisiska medborgaren D som allt sedan januari 1998 har uppehållit sig i Förenade kungariket. Den 13 maj 2000 utfärdade Home Office ett uppehållstillstånd för D i enlighet med artikel 4 i direktiv 68/360[1]. Uppehållstillståndet hade en giltighetstid i fem år. Under tiden i Förenade kungariket var D inledningsvis anställd (januari 1998 till sommaren 2002) och därefter föräldraledig (sommaren 2002 till 17 april 2003) varefter hon var arbetslös (18 april 2003 till 25 april 2004) innan hon på nytt fick anställning (den 26 april 2004 till 23 mars 2007). Därefter blev D den 24 mars 2007 åter arbetslös.

I samband med en ansökan om inkomsttillägg i mars 2007 uppkom frågan om D:s vistelse i Förenade kungariket kunde ligga till grund för en permanent uppehållsrätt. Behörig nationell domstol[2]inkom den 12 augusti 2009 med en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, främst rörande uttolkning av artikel 16.1 och 16.4 i rörlighetsdirektivet[3].

EU-domstolens bedömning

Det är redan fastslaget (se Lassal, nr C-162/09) att fortlöpande perioder på fem år under vilka en unionsmedborgare uppehållit sig i en medlemsstat i enlighet med de unionsrättsakter som gällde före tidpunkten för införlivandet av rörlighetsdirektivet och som har slutförts före denna tidpunkt ska beaktas ifråga om förvärv av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i direktivet. 

Det är emellertid inte möjligt att bedöma att en vistelse är laglig enligt unionsrätten enbart av det skälet att uppehållstillstånd utfärdats på ett giltigt sätt med stöd av bestämmelserna i direktiv 68/360 eller bestämmelserna i direktiv 90/364[4]. Sådana perioder under vilka en unionsmedborgare vistats i en annan medlemsstat med ett uppehållstillstånd, före rörlighetsdirektivets införlivande den 30 april 2006, utan att samtidigt uppfylla villkoren för uppehållsrätt kan inte anses utgöra perioder då vederbörande uppehållit sig lagligt med avseende på förvärvet av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.

Permanent uppehållsrätt kan endast erhållas från och med den 30 april 2006 då rörlighetsdirektivet införlivades. Även om en unionsmedborgare har uppehållit sig lagligt enligt artikel 16 i rörlighetsdirektivet under en fortlöpande period om fem år som slutförts före detta datum kan han eller hon således inte ges permanent uppehållsrätt före den 30 april 2006.  

Domstolen har fastslagit (se Lassal, C-162/09) att vad som föreskrivs i artikel 16. 4 i rörlighetsdirektivet om förlust av permanent uppehållsrätt på grund av bortavaro från den mottagande medlemsstaten i mer än två på varandra följande år ska tillämpas oberoende av om de perioder som unionsmedborgaren har uppehållit sig lagligt i medlemsstaten ägt rum före eller efter den 30 april 2006. Detta medför bland annat att perioder av bortovaro från den mottagande medlemsstaten som understiger två på varandra följande år som inträffat efter femårsperioderna, men före den 30 april 2006, inte kan inverka på unionsmedborgarens förvärv av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.

Även om artikel 16.4 i rörlighetsdirektivet endast hänför sig till bortovaro ska samma resonemang föras analogt när en unionsmedborgare före den 30 april 2006 uppehållit sig lagligt i en mottagande medlemsstat under en fortlöpande period på fem år varefter han eller hon vistas i medlemsstaten enbart i kraft av ett uppehållstillstånd som utfärdats på giltigt sätt i enlighet med direktiv 68/360 utan att samtidigt uppfylla villkoren för uppehållsrätt. Sådana perioder som understiger två på varandra följande år vilka inträffat före den 30 april 2006 kan inte inverka på förvärvet av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.