”Laglig vistelse” är ett unionsrättsligt begrepp som ska tolkas i enlighet med rörlighetsdirektivet. Vistelsetid som föregick den berörda medborgarens ursprungsstats anslutning till unionen kan räknas med i den lagliga vistelsetiden om fem år som ger permanent uppehållsrätt.

Bakgrund

Z och S är polska medborgare som flyttade till Tyskland 1989 respektive 1988. De ansökte 2005 om att tilldelas permanent uppehållstillstånd med stöd av unionsrätten. Deras ansökningar blev föremål för tre skilda uppfattningar av de tre nationella instanserna som prövade målen. I första instans ansåg man att permanent uppehållsrätt inte kunde beviljas, eftersom sökandena inte var yrkesverksamma. I andra instans bedömdes att permanent uppehållsrätt skulle tillerkännas dem, eftersom man ansåg att sökandena hade uppehållit sig lagligt under fem år i Tyskland. Den tredje instansen fann däremot att permanent uppehållsrätt inte skulle beviljas då man ansåg att endast deras vistelseperioder efter det att Polen blev medlemsstat skulle beaktas.

Behörig nationell domstol[1]inkom den 31 augusti 2010 med en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen önskade svar på följande frågor:

1. Kan en unionsmedborgare som uppehållit sig i mer än fem år i den mottagande medlemsstaten enbart med stöd av denna stats nationella rätt, anses ha förvärvat en permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet[2]?
2. Ska den tid under vilken unionsmedborgaren vistas i den mottagande medlemsstaten före vederbörandes ursprungsstats anslutning till unionen räknas med i den lagliga vistelse som avses i artikel 16.1?

EU-domstolens bedömning

Inledningsvis påminner EU-domstolen om att en bestämmelse i unionsrätten som inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen. Eftersom det inte görs någon hänvisning till nationell rätt avseende rörlighetsdirektivets begrepp ”har uppehållit sig lagligt” är detta begrepp ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i samtliga medlemsstater.

För att fastställa innebörden av begreppet ”har uppehållit sig lagligt” beaktar EU-domstolen det sammanhang i vilket begreppet används och de mål som eftersträvas med rörlighetsdirektivet. Ett syfte med direktivet är att kodifiera i en enda rättsakt den tidigare planlösa hanteringen av rätten att fritt röra och uppehålla sig. Vad gäller det allmänna sammanhang som rörlighetsdirektivet ingår i, så föreskrivs det i direktivet ett system där uppehållsrätten förvärvas gradvis. För vistelser som överstiger tre månader krävs för uppehållsrätt att villkoren i artikel 7.1 är uppfyllda. Av skäl 10 i direktivet följer att dessa villkor syftar till att undvika att personer blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. Vidare, enligt skäl 17 i direktivet bör permanent uppehållsrätt föreskrivas ”i enlighet med villkoren” rörlighetsdirektivet Av förarbetena framgår att denna precisering infördes för att klargöra innebörden av begreppet uppehålla sig lagligen. Detta innebär att en vistelse som överensstämmer med en medlemsstats lagstiftning men som inte uppfyller villkoren i artikel 7.1 inte kan anses ”laglig” enligt unionsrätten i den mening som avses i artikel 16.1.

Beträffande frågan om vistelsetid i Tyskland innan Polen blev EU-medlem hänvisar EU-domstolen till domstolens dom i målet Lassal, C-162/09. I detta mål slogs fast att bestämmelserna om unionsmedborgarskap är tillämpliga från det att de trädde i kraft, vilket innebär att de ska tillämpas på aktuella verkningar av situationer som uppkom tidigare. EU-domstolens slutsats är att de vistelser som skett före anslutningen ska beaktas förutsatt att dessa vistelser uppfyller villkoren i rörlighetsdirektivet. Ytterligare en förutsättning är att det inte finns några övergångsbestämmelser i anslutningsakten, vilket det inte gör i Polens fall.