Fördraget medför en rätt till permanent uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat och som omfattas av en adekvat sjukförsäkring samt står under vårdnad av en förälder, vilken är medborgare i ett tredje land och vars tillgångar är tillräckliga för att undvika att den förstnämnde ligger det sociala bidragssystemet till last. I ett sådant fall har den förälder, som har den faktiskt vårdnaden om barnet, rätt att bosätta sig tillsammans med barnet.

Bakgrund

Den kinesiske medborgaren C kom till Förenade kungariket när hon var gravid i sjätte månaden. Några månader senare föddes hennes dotter, Z, i Belfast på Irland. I enlighet med irländsk lagstiftning förvärvade Z irländskt medborgarskap från födseln, varigenom hon samtidigt förlorade sin rätt till kinesiskt medborgarskap. Däremot medförde hennes födsel inom det Förenade kungariket inte en automatisk rätt till brittiskt medborgarskap. Z och C bosatte sig i Cardiff, Wales.

Z är såväl känslomässigt som finansiellt beroende av sin moder som är den främsta vårdnadshavaren. I Förenade kungariket mottar Z tjänster i form av privatfinansierad läkarvård och barnomsorgstjänster. Både Z och C är i princip ekonomiskt oberoende på grund av makens/faderns yrke, varför de inte är beroende av offentliga medel och det inte heller är sannolikt att de skulle bli beroende av sådana. Z och C innehar vidare en sjukförsäkring.

Z och C:s ansökan om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket avslogs. Z och C överklagade till behörig domstol[1]vilken den 30 maj 2002 inkom med en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen.

Den hänskjutande domstolen önskade i första hand få klarhet i om en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat och vars vårdnadshavande förälder är medborgare i ett tredje land har rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat i vilken hon mottar barnomsorgstjänster. Om så är fallet önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i om dessa bestämmelser därmed också ger rätt till uppehållstillstånd för föräldern i fråga.

EG-domstolens bedömning

Inledningsvis klargör EG-domstolen att situationen för en medborgare i en medlemsstat som är född i värdmedlemsstaten och som inte har utnyttjat rätten till fri rörlighet inte endast av denna anledning liknas vid en rent intern situation där nämnda medborgare fråntas möjligheten att åberopa gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet och bosättning för personer. Vidare kan även ett barn i späd ålder åberopa rätten till fri rörlighet och bosättning enligt gemenskapsrätten. Innehavet av dessa rättigheter kan inte underkastas villkoret att personen ifråga uppnått den ålder som krävs för att hon själv ska kunna utöva dessa rättigheter.

EG-domstolen konstaterar att de barnomsorgstjänster och den läkarvård som Z mottar inte kan grunda en rätt till permanent uppehållstillstånd i enlighet med direktiv 73/148[2]. 

Vad gäller den rätt att uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium som föreskrivs i artikel 18.1 EG[3], konstaterar domstolen att denna rätt direkt tillerkänns varje unionsmedborgare enligt en klar och precis bestämmelse i EG-fördraget. Z har således, redan på grund av att hon är medborgare i en medlemsstat och därmed även unionsmedborgare, rätt att åberopa artikel 18.1 EG. Denna rätt för unionsmedborgare att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium är dock föremål för begränsningar och villkor enligt fördraget och de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande.Exempelvis har en medlemsstat enligt artikel 1 i direktiv 90/364[4]rätt att ställa krav på en heltäckande sjukförsäkring och tillräckliga tillgångar för att undvika att vederbörande ligger det sociala bidragssystemet till last. Det förhållandet att Z i förevarande fall inte personligen innehar sådana tillräckliga tillgångar utan dessa tillhandahålls av hennes mor saknar relevans. Ett sådant krav angående tillgångarnas ursprung skulle medföra ett oproportionerligt hinder för utövandet av den grundläggande rätten att fritt röra sig och uppehålla sig som föreskrivs i artikel 18 EG, eftersom kravet inte är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet, det vill säga skyddet av en medlemsstats offentliga medel.

Vidare har C visserligen erkänt att hennes vistelse i Förenade kungariket syftade till att hennes då ofödda barn skulle förvärva medborgarskap i en annan medlemsstat för att både barnet och hon själv därefter skulle kunna beviljas permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket. Lagenligheten av Z:s irländska medborgarskap är emellertid inte ifrågasatt. En medlemsstat har inte rätt att genom sin lagstiftning inskränka verkningarna av att en person har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat, genom att ställa ytterligare villkor för att detta medborgarskap skall erkännas när det gäller utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget. Förenade kungariket har därmed inte rätt att vägra uppehållstillstånd endast mot denna bakgrund. 

Artikel 18 EG och direktiv 90/364 medför således, under sådana omständigheter som i målet vid den nationella domstolen, en rätt till permanent uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat och som omfattas av en adekvat sjukförsäkring samt står under vårdnad av en förälder, vilken är medborgare i ett tredje land och vars tillgångar är tillräckliga för att undvika att den förstnämnde ligger det sociala bidragssystemet i värdmedlemsstaten till last.

Vad gäller C anger EG-domstolen att vad som föreskrivs i artikel 1.2 b i direktiv 90/364 om en rätt för släktingar i föregående led till innehavaren av ett uppehållstillstånd, som är beroende av denne för sin försörjning, att bosätta sig tillsammans med densamme inte är tillämpligt. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att begreppet familjemedlem till innehavaren, som är beroende av den senare, innebär att familjemedlemmens materiella tillgångar garanteras av innehavaren av uppehållstillståndet. Situationen i förevarande fall är den precis omvända då det är innehavaren av uppehållstillståndet som är beroende av tredjelandsmedborgaren. 

Om den förälder som har den faktiska vårdnaden om ett barn som, enligt artikel 18 EG och direktiv 90/364, har rätt till uppehållstillstånd förvägrades möjligheten att uppehålla sig med sitt barn i värdmedlemsstaten, skulle emellertid den senares uppehållstillstånd bli helt verkningslöst. EG-domstolen kommer därför till slutsatsen att då artikel 18 EG och direktiv 90/364 medför en rätt till ett permanent uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat, såsom är fallet i målet vid den nationella domstolen, har den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet enligt samma bestämmelser rätt att bosätta sig med barnet i värdmedlemsstaten.