Uppehållsrätt som arbetstagare förutsätter att det avlönade arbete som personen utför är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete. En unionsmedborgare som inte har uppehållsrätt i egenskap av arbetstagare, egenföretagare eller person som tillhandahåller eller tar emot tjänster kan redan på grund av sin ställning som medborgare i EU ha en rätt att uppehålla sig värdmedlemsstaten genom en direkt tillämpning av artikel 18 EG (21 FEUF).

Bakgrund

Den franske medborgaren T togs vid vistelse i Belgien emot av ett härbärge, där han i utbyte mot husrum och fickpengar fick utföra olika sysslor under cirka 30 timmar per vecka enligt ett individuellt program för social och yrkesmässig återanpassning. T saknade ekonomiska tillgångar och sökte därför socialt bistånd. T:s ansökan avslogs i första instans.

T överklagade till behörig domstol som beslutade att han hade rätt till preliminärt ekonomiskt bidrag. Vidare beslutade domstolen att vilandeförklara målet och inkom den 18 december 2002 med en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen.

Den hänskjutande domstolen[1]önskade i första hand få klarhet i huruvida en person som befinner sig i en sådan situation som T kan göra anspråk på en uppehållsrätt i egenskap av arbetstagare, egenföretagare eller person som tillhandahåller eller tar emot tjänster, i den mening som avses i artiklarna 39 EG[2], 43 EG[3]och 49 EG[4]. Vidare sökte man få klarhet i om T, redan på grund av sin ställning som medborgare i Europeiska unionen har en rätt att uppehålla sig i värdmedlemsstaten genom en direkt tillämpning av artikel 18 EG[5].

EG-domstolens bedömning

Såsom domstolen tidigare har fastslagit är begreppet arbetstagare i artikel 39 EG ett gemenskapsrättsligt begrepp som inte ska tolkas restriktivt. Varje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som marginellt och sidoordnat, ska betraktas som en arbetstagare. Kännetecknet för ett arbetsförhållande är enligt denna rättspraxis att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning. Däremot saknar anställningsförhållandets sui generis-karaktär enligt nationell rätt betydelse vid bedömningen av om en person ska betecknas som arbetstagare i gemenskapsrättslig mening. Samma sak gäller den berördes produktivitetsnivå, varifrån medlen till ersättningen kommer och huruvida lönenivån är låg.

När det mer exakt gäller prövningen av huruvida ett avlönat verkligt och faktiskt arbete utförs ska den hänskjutande domstolen grunda sig på objektiva kriterier och göra en helhetsbedömning av alla de omständigheter i målet som avser arten av såväl det aktuella arbetet som arbetsförhållandet i fråga.

Domstolen har tidigare, i målet Bettray (C-344/87), fastslagit att arbete som syftar till rehabilitering eller återanpassning av de personer som utför arbetet inte kan betraktas som en verklig och faktisk ekonomisk verksamhet. Detta hade emellertid sin grund i de särskilda omständigheter som förelåg i det berörda fallet, där en person på grund av sitt drogmissbruk hade anställts med stöd av nationella regler om anordnande av arbete åt personer som under obestämd tid på grund av sitt tillstånd inte kunde arbeta under normala arbetsförhållanden.

EG-domstolen klargör att sökanden i förevarande mål endast kan anses ha ställning som arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG under förutsättning att det avlönade arbetet i fråga är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete. Denna bedömning ankommer på den hänskjutande domstolen att göra. Den hänskjutande domstolen ska därvid särskilt kontrollera om de sysslor som T faktiskt utför kan anses vara sådana som normalt sett tillhör arbetsmarknaden. Vidare tydliggör EU-domstolen att vad som anges i artikel 43 EG och artikel 49 EG angående etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster inte omfattar en person i T:s situation.

Vad gäller den hänskjutande domstolens andra fråga anger EG-domstolen att rätten att uppehålla sig inom medlemsstatarenas territorium visserligen tillerkänns varje unionsmedborgare direkt genom artikel 18 EG men att denna uppehållsrätt inte är ovillkorlig. Den är föremål för begränsningar och villkor enligt fördraget och de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande vilka ska tillämpas i enlighet med gemenskapsrättens allmänna principer och särskilt proportionalitetsprincipen. Exempelvis har en medlemsstat enligt artikel 1 i direktiv 90/364[6]rätt att ställa krav på en heltäckande sjukförsäkring och tillräckliga tillgångar för att undvika att vederbörande ligger det sociala bidragssystemet till last.  

I det förevarande målet framgår att T beviljats uppehållstillstånd i Belgien och således uppehåller sig lagligt i landet. Domstolen klargör härvid att om en unionsmedborgare som uppehåller sig lagligen i en medlemsstat i vilken han inte är medborgare inte har rätt till socialt bistånd trots att han uppfyller de villkor som gäller för medlemsstatens egna medborgare utgör detta en sådan diskriminering på grund av nationalitet som är förbjuden enligt artikel 12 EG[7].