Om en tredjelandsmedborgare och dennes make, som är gemenskapsmedborgare, har arbetat i en annan medlemsstat än gemenskapsmedborgarens hemland och därefter tillsammans återvänder till gemenskapsmedborgarens hemland för att starta en affärs­verksamhet så har tredjelandsmedborgaren uppehållsrätt där.

Bakgrund

S är indisk medborgare. Från 1983 till 1985 arbetade han och hans brittiska hustru i Tyskland. I slutet av 1985 återvände de till Förenade kungariket för att starta en affärsverksamhet. I juli 1987 fattades ett interimistiskt beslut om äktenskapsskillnad. Med anledning av detta beslut nekades S permanent uppehållstillstånd och frågan aktualiserades om han skulle anses ha uppehållsrätt med stöd av gemenskapsrätten.

Behörig nationell domstol[1]inkom den 17 december 1990 med en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Den hänskjutande domstolens fråga syftade till att få klarhet i om bestämmelserna i artikel 52 i fördraget[2]och i direktiv 73/148[3]ska tolkas så att en medlemsstat är skyldig att tillåta inresa till och uppehåll på sitt territorium för maken, oavsett nationalitet, till en medborgare i den staten som tillsammans med den maken har begett sig till en annan medlemsstats territorium för att där utföra arbete som anställd, i den mening som avses i artikel 48 i fördraget[4], och som återvänder för att etablera sig, i den mening som avses i artikel 52 i fördraget, i den stat där han eller hon är medborgare.

I EG-domstolen gjorde S och kommissionen gällande att en gemenskapsmedborgare som återvänder till sitt hemland befinner sig i samma situation som en medborgare från en annan medlemsstat som kommer för att etablera sig. Förenande kungarikets regering gjorde däremot gällande att gemenskapsrätten inte var tillämplig när en gemenskapsmedborgare återvänder till sitt hemland.

EG-domstolens bedömning

Till att börja med noterar EG-domstolen att det faktum att äktenskapet upplöstes (genom en slutlig dom om äktenskapsskillnad 1989) saknar betydelse i målet som rör S grund för uppehållsrätt under tidsperioden före den slutliga domen om äktenskapsskillnad. Därefter betonar EG-domstolen att bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för personer syftar till att underlätta för medborgarna i gemenskapens medlemsstater att utöva all slags yrkesverksamhet inom hela gemenskapets territorium. Av bland annat artikel 10 i förordning nr 1612/68[5]och artikel 4 i direktiv 68/360[6]framgår att medlemsstaterna ska tillerkänna arbetstagarens make och barn motsvarande uppehållsrätt som tillerkänns arbetstagaren själv. EG-domstolen anser att målet rör de rättigheter till fri rörlighet och till etablering som gemenskapsmedborgare har i enlighet med artiklarna 48 och 52 i fördraget. En gemenskapsmedborgare skulle kunna avhållas från att utnyttja sin rätt till fria rörlighet om inte också hans eller hennes make och barn hade rätt till inresa och uppehåll när gemenskapsmedborgaren återvänder till sitt ursprungsland. Följaktligen har maken till en sådan gemenskapsmedborgare åtminstone samma rätt till inresa och uppehåll som vederbörande skulle tillerkännas enligt gemenskapsrätten om hans eller hennes make väljer att resa in och att uppehålla sig i en annan medlemsstat.