En person med dubbelt medborgarskap - ett från Italien och ett från Argentina – måste betraktas som gemenskapsmedborgare med rätt att etablera sig i annan medlemsstat.

Bakgrund

Klaganden i det nationella målet, M, kommer från Argentina men har både argentinskt och italienskt medborgarskap. Han ansökte om uppehållstillstånd i Spanien i syfte att etablera sig som tandläkare. Denna ansökan avvisades mot bakgrund av spansk lagstiftning som innebar att han enbart betraktades som argentinsk medborgare.

Behörig nationell domstol[1]inkom den 14 december 1990 med en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Den hänskjutande domstolen ställde i huvudsak följande fråga till EG-domstolen:

Strider det mot gemenskapsrättens bestämmelser om etableringsfrihet att en medlemsstat betraktar en person, som har ett medborgarskap från en annan medlemsstat och ett annat medborgarskap från ett tredje land, som enbart en tredjelandsmedborgare med motiveringen att enligt den inhemska lagstiftningen sammanfaller medborgarskapet med det land där den berörda personen har haft sin stadigvarande bosättning? 

EG-domstolens bedömning

Lagstiftning såsom den spanska strider mot artikel 52 i fördraget[2]som föreskriver om en etableringsfrihet som omfattar personer som är medborgare i en medlemsstat. En person i M:s situation måste betraktas som en gemenskapsmedborgare. Visserligen hör det till varje medlemsstats behörighet att fastställa kriterier som gäller för förvärv och förlust av medborgarskap. Däremot har en medlemsstat inte rätt att inskränka verkningarna av tilldelningen av en annan medlemsstats medborgarskap.