Kan permanent uppehållsrätt erhållas på grund av vistelse före rörlighetsdirektivets implementering? Vilken bety­delse har tillfällig frånvaro från den mottagande medlemsstaten?

Bakgrund

L, som är fransk medborgare, kom till Förenade kungariket för att söka arbete i januari 1999. Mellan september 1999 och februari 2005, då hon uppehöll sig i medlemsstaten i fråga, antingen arbetade hon eller sökte arbete. Det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att L var att betrakta som arbetstagare i den mening som avses i unionsrätten under perioden januari 1999–februari 2005.

Under februari 2005 lämnade L Förenade kungariket för att besöka sin mor i Frankrike. Hon blev kvar i Frankrike i 10 månader. Hon återvände under december 2005 till Förenade kungariket där hon sökte arbete. Hon ansökte under november 2006 om inkomsttillägg och åberopade härvidlag att hon var gravid. Ansökan avslogs med motiveringen att hon saknade uppehållsrätt i Förenade kungariket.

En begäran om förhandsavgörande framställdes till EU-domstolen den 8 maj 2009. Den hänskjutande domstolen[1]ville för det första få klarhet i huruvida fortlöpande uppehållsperioder på fem år, vilka slutfördes innan rörlighetsdirektivet[2]införlivades, det vill säga den 30 april 2006, ska beaktas, i enlighet med de unionsrättsliga instrument som var i kraft före denna tidpunkt, för att en unionsmedborgare ska erhålla permanent uppehållsrätt enligt artikel 16 i direktivet. För det fall den första delen av frågan besvaras jakande, ville den hänskjutande domstolen också få klarhet i om tillfällig frånvaro, som inträffat före den 30 april 2006 och efter en fortlöpande laglig uppehållsperiod på fem år, kan påverka möjligheten för en unionsmedborgare att få permanent uppehållsrätt i den mening som avses i artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.

EU-domstolens bedömning

Syftet med rörlighetsdirektivet är att underlätta utövandet av unionsmedborgarnas primära, individuella rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, vilken följer direkt av fördraget, och att direktivet bland annat syftar till att stärka dessa rättigheter. Vidare har domstolen fastslagit i tidigare praxis att bestämmelserna i rörlighetsdirektivet, mot bakgrund av sammanhanget och ändamålen med direktivet, inte kan tolkas restriktivt och får under alla förhållanden inte fråntas sin ändamålsenliga verkan (se Metock m.fl., nr C-127/08).

Om enbart de fortlöpande lagliga uppehållsperioder på fem år som påbörjats efter den 30 april 2006 beaktas för erhållande av en permanent uppehållsrätt skulle en sådan rätt inte kunna uppkomma förrän efter den 30 april 2011. Ett sådant resultat strider mot ändamålet med rörlighetsdirektivet och fråntar direktivet dess ändamålsenliga verkan.

Även en tolkning som innebär att enbart fortlöpande lagliga uppehållsperioder på fem år som avslutats den 30 april 2006 eller därefter ska beaktas för en permanent uppehållsrätt i artikel 16 i rörlighetsdirektivet strider mot ändamålet med direktivet och mot dess ändamålsenliga verkan. Det vore oförenligt med den integrationsidé som ligger till grund för artikel 16 i direktivet att den grad av integration i den mottagande medlemsstaten som krävs ska vara beroende av huruvida den fortlöpande uppehållsperioden på fem år upphörde före den 30 april 2006 eller därefter.

Vidare ska erinras om att bestämmelserna om unionsmedborgarskap är tillämpliga från det att de trädde i kraft. De ska därför tillämpas på aktuella verkningar av situationer som uppkom tidigare(se D’Hoop, nr C-224/98).

Mot denna bakgrund ska fortlöpande perioder på fem år, under vilka en unionsmedborgare uppehållit sig i en medlemsstat, i enlighet med de unionsrättsakter som gällde före tidpunkten för införlivandet av rörlighetsdirektivet och som har slutförts före denna tidpunkt, beaktas ifråga om förvärv av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i direktivet. 

Vidare, med beaktande av syftet och ändamålet med rörlighetsdirektivet samt med hänsyn tagen till den allmänna systematiken och andan i direktivets artikel 16 ska artikel 16.4 tillämpas oberoende av om uppehållsperioderna ägt rum före eller efter den 30 april 2006. Om så inte vore fallet skulle medlemsstaterna vara tvungna att bevilja permanenta uppehållsrätt enligt artikel 16 i direktivet även om det förekommit betydande bortovaro före denna tidpunkt som medfört att kopplingen mellan den berörda personen och den mottagande medlemsstaten kan ifrågasättas. Därav följer också att bortovaro från den mottagande medlemsstaten under mindre än två på varandra följande år vilken inträffat före den 30 april 2006 och efter en fortlöpande laglig uppehållsperiod som slutförts före denna tidpunkt inte kan inverka på unionsmedborgarens förvärv av permanent uppehållsrätt enligt artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet.