Att den migrerande arbetstagarens familj ska inlemmas i värdlandet utgör en målsättning med förordning nr 1612/68. För att en sådan integration ska lyckas har barn, i förekommande fall, en självständig uppehållsrätt att påbörja och slutföra sin skolgång. Denna rätt är inte avhängig av att vårdnadshavaren har tillräckliga tillgångar och sjukförsäkring.

Bakgrund

I, en somalisk medborgare, kom till Förenade kungariket under februari månad 2004 för att återförenas med sin danske make som arbetade i Förenade kungariket från oktober 2002 till maj 2004. Två av makarnas fyra barn, som alla är danska medborgare och som flyttade till Förenade kungariket tillsammans med sin mor, går i skolan sedan ankomsten till landet. I separerade från sin make efter det att denne hade lämnat Förenade kungariket år 2004. I har aldrig varit självförsörjande och 2007 ansökte hon om bostad genom de sociala myndigheterna. Ansökan avslogs med bl.a. motiveringen att hon saknade uppehållsrätt.

Behörig nationell domstol[1]inkom den 11 juli 2008 med en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att bl.a. få svar på om I och barnen behöver uppfylla villkoren i rörlighetsdirektivet[2]för att anses ha uppehållsrätt.

I EU-domstolen aktualiserades bl. a. följande frågor.

1. Är barnens uppehållsrätt, enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68[3], avhängig av att villkoren - i artikel 10 i samma förordning och i rörlighetsdirektivet - är uppfyllda? I EU-domstolen argumenterade Förenade kungarikets regering m.fl. att frågor om uppehållsrätt regleras uteslutande i rörlighetsdirektivet och att det inte är möjligt att ha
   uppehållsrätt utan att uppfylla villkoren i rörlighetsdirektivet.
2. Är skolbarnens uppehållsrätt underkastad kravet att vårdnadshavaren har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring i den mottagande medlemsstaten?  

EU-domstolens bedömning[4]

EU-domstolen anser att barn har en självständig uppehållsrätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68. Domstolen förtydligar, med hänvisningar till dess praxis i målen Baumbast, C-413/99 och Gaal C-7/94, att skolbarns uppehållsrätt inte är beroende av att villkoren i artikel 10 i samma förordning, avseende bl.a. anordnande av bostad av viss standard, är uppfyllda. Stöd för denna tolkning finns i femte skälet till förordningen som föreskriver att rätten till fri rörlighet kräver att hinder för arbetstagarens rörlighet avlägsnas, särskilt när det gäller arbetstagarens rätt att få ha sin familj hos sig och förutsättningarna för att familjen ska kunna inlemmas i värdlandet. En motsatt lösning skulle äventyra möjligheterna till en lyckad integration. Enligt fast rättspraxis är det, för att en sådan integration ska lyckas, nödvändigt att ett barn till en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat har möjlighet att påbörja och, i förekommande fall, slutföra sin skolgång och utbildning i den mottagande medlemsstaten.Med stöd avartikel 12 kan barn i sådana fall tillerkännas en självständig uppehållsrätt.  Av denna rätt följer att barnen, liksom den förälder som har den faktiska vårdnaden, åtnjuter uppehållsrätt utan krav på att uppfylla villkoren i rörlighetsdirektivet.

EU-domstolen slår också fast att utövandet av uppehållsrätten inte är underkastad villkoret att personerna i fråga har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring. Denna slutsats motiveras enligt bl.a. följande. Ett sådant självförsörjande krav skulle beröva artikel 12 sin ändamålsenliga verkan. Något stöd för kravet framgår inte heller av EU-domstolens praxis som snarare har betonat förordningens syfte av att göra det möjligt för skolbarn att integreras i den mottagande medlemsstaten.

EU-domstolens övergripande slutats är följande. Under sådana omständigheter - som de som är för handen i målet vid den nationella domstolen – har barnen, till en medborgare i en medlemsstat som arbetar eller har arbetat i den mottagande medlemsstaten, och den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnen uppehållsrätt enbart på grundval av artikel 12 i förordning nr 1612/68.