Klagandena anses inte ha uttömt inhemska rättsmedel, bl.a. eftersom de inte begärde prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen och de inte har ansökt om asyl på nytt efter att preskription inträtt.

Bakgrund

Klagandena i målet är två afghanska bröder födda 1980 och 1981. De kom till Sverige i juni 2004 sedan de beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd. Efter att tillstånden återkallats, till följd av att de tillståndsgrundande äktenskapen bedömdes vara skenäktenskap, ansökte bröderna om asyl.

I december 2005 avslog Migrationsverket asylansökningarna. Migrationsverkets utvisningsbeslut vann laga kraft den 28 mars 2006 när Utlänningsnämnden avskrev målet sedan klaganden återkallade sina överklaganden. Den 31 mars 2006 beviljades bröderna ett ettårigt tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den s.k. tillfälliga utlänningslagen. Utvisningsbesluten upphävdes dock inte. Under 2007 försökte bröderna på olika sätt att få nya uppehållstillstånd. De hänvisade bland annat till familjeanknytning i Sverige och till att de kom från Kandahar. I januari 2008 ansökte de om en ny prövning med åberopade bl.a. av hälsoskäl. Migrationsverket avslog ansökningarna och hänvisade till att bröderna kunde använda sig av ett intern­flyktsalternativ i form av Kabul. I mars 2008 beslutade migrationsdomstolen att bevilja bröderna en ny prövning. Vid den nya prövningen ansåg Migrationsverket, med hänvisning till praxis från Migrationsöverdomstolen, att internflykt till Kabul var ett rimligt alternativ. I december 2008 avslog migrationsdomstolen överklagandena. Domstolen angav att vid prövningen av om ett bestående verkställighetshinder föreligger kan domstolen inte ta hänsyn till några humanitära skäl såsom brödernas anpassning till Sverige. Domstolen ansåg också att internflykt till Kabul var ett rimligt alternativ. Bröderna valde att inte överklaga till Migrationsöverdomstolen. Därmed vann migrationsdomstolens dom laga kraft.

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

Klagandena anförde bl.a. följande. – De växte upp i Iran och talar inte något av språken i Afghanistan. De utsattes för tortyr i Afghanistan sedan de utvisats dit av iransk polis.  I Afghanistan uppfattas de som förrädare. Ytterligare en anledning till att de riskerar tortyr i Afghanistan är att deras far var medlem i det afghanska parlamentet och skaffade sig ett flertal fiender.

Sverige anförde bl.a. följande. – Det finns flera skäl till att kommittén inte bör bevilja prövningstillstånd i målet. För det första har klagandena, genom att inte överklaga till Migrationsöverdomstolen, inte utnyttjat alla inhemska möjligheter att vinna bifall till deras sak. Deras klagomål ska därmed anses vara ”inadmissible” enligt artikel 22, eftersom de inte har uttömt inhemska rättsmedel. Vidare, är klagandena inte längre hotade av utvisning i och med att Migrationsverkets utvisningsbeslut preskriberades den 28 mars 2010. Det innebär att klagandena kan ansöka på nytt om uppehållstillstånd och skulle de inte beviljas uppehållstillstånd av Migrationsverket kan de överklaga till migrationsdomstolarna.

Kommitténs bedömning

Kommittén saknar behörighet att ta upp ett klagomål i sak om en klagande inte har uttömt alla tillgängliga inhemska rättsmedel. Denna regel gäller dock inte om det visas att rättsmedel troligen inte kommer att kunna vara effektivt. Klagandena har inte framfört några förklaringar om att ett överklagande till Migrationsöverdomstolen inte skulle ha varit ett effektivt rättsmedel. Kommittén noterar också Sveriges obestridda uppgifter om att det var först i samband med förfarandet inför kommittén som klagandena uppgav att de hade utsatts för tortyr i Afghanistan. Vidare tar kommittén hänsyn till Sveriges uppgifter om preskription. Klagandena har uppgett att de inte har lämnat in nya asylansökningar, eftersom sådana automatiskt skulle avslås av de svenska myndigheterna. Kommittén påminner dock om dess praxis enligt vilken tvivel om ett rättsmedels effektivitet inte undantar en klagande från skyldigheten att uttömma rättsmedlet. Det finns inte något som tyder på att ett nytt asylförfarande inte skulle kunna resultera i ett bifall, särskilt med tanke på att klagandena är oförhindrade att ta upp de nya uppgifterna om att de tidigare har utsatts för tortyr i Afghanistan.

Mot denna bakgrund slår kommittén fast att klagomålet inte kan tas upp till prövning då klagandena inte har uttömt inhemska rättsmedel, eftersom de a) inte överklagade till Migrationsöverdomstolen, b) aldrig tog upp påståendet om tortyr i det nationella förfarandet och c) inte har ansökt på nytt om asyl trots att de har fått en sådan möjlighet.