Trots motstridigheter i berättelsen bedöms klaganden trovärdig då fullständig exakthet inte kan påräknas av tortyroffer, i synnerhet inte när de lider av PTSD. En utvisning till Iran bedöms därför strida mot artikel 3 mot bakgrund av klagandens uppgivna politiska engagemang för PMOI.

Bakgrund

Beslutet gäller en vuxen iransk man, T, som ansökte om asyl i Sverige 1990.

De närmare faktiska omständigheterna var enligt T bl.a. följande. – Under sommaren 1985 började han engagera sig i PMOI (the People’s Mujahedin Organization of Iran).  Han var aktiv bl.a. med att måla slagord. Senare, i samband med sin militärtjänstgöring, som han påbörjade under 1987, förmedlade han logistisk information till PMOI om bl.a. vapentransporter. I mars 1989 ertappades han med stulna passersedlar som han hade tänkt överlämna till PMOI för att möjliggöra för obehindrade transporter. I tre och en halv månade hölls han fängslad av säkerhetstjänsten. Sammanlagt förhördes han ca 25 gånger. Vid varje förhör utsattes han även för övergrepp och tortyr. I avvaktan på en rättegång i revolutionsdomstolen släpptes han mot borgen som hans far lyckades få till genom mutor. Till att börja med anmälde han sig löpande till de iranska myndigheterna. Sedan blev han rädd, gömde sig och flydde landet. I Iran är han eftersökt av revolutionsgardet som även har gjort en husrannsakan i familjehemmet. När han kom till Sverige i juli 1990 höll polisen enbart ett kort förhör med honom. När han förhördes av polisen igen i september 1990 berättade han om sitt engagemang för PMOI. Han sade dock inte något om tortyren och hur han lyckades bli släppt från fängelset. Sedan hans asylansökan avslog av Migrationsverket beviljades han i mars 1991 ett byte av offentligt biträde. Det var först då som någon lyssnade ordentligt till honom. Till Utlänningsnämnden lämnade han in ett läkarintyg som bekräftade hans uppgifter om tortyr. Utlänningsnämnden medgav att han nu hade lämnat en detaljerad och sammanhängande berättelse om det politiska engagemanget och tortyren men han ansågs ändå sakna trovärdighet på grund av att han hade ändrat sin berättelse avseende resvägen och militärtjänstgöringen. I en ny ansökan till Utlänningsnämnden ingav han ytterligare medicinsk bevisning bestående bl.a. av en tortyrskadeutredning som bekräftade att hans ärr är förenliga med hans uppgifter om tortyr. Tortyrskadeutredningen utvisar också att han lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Utlänningsnämnden ansåg emellertid bl.a. att utredningen inte visade att han hade utsatts för tortyr i fängelset.

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

T anförde bl.a. följande. – Det finns en verklig risk för att han kommer att utsättas för tortyr om han tvingas att återvända till Iran. PMOI är den oppositionsgrupp som iranska myndigheter fruktar mest. Genom husrannsakan har myndigheterna fått bevisning om att han har engagerat sig i denna grupp. Ambassadutredningen som företogs på initiativ av Utlänningsnämnden ska beaktas. Ambassadutredningen bekräftade T:s uppgifter om att det är möjligt att muta sig fri från fängelset även i politiska mål.  Även artikel 199 i UNHCR:s handbok ska beaktas. Enligt denna artikel utgör inte osanna uppgifter i sig en anledning till att avslå en ansökan om flyktingstatus.

Sverige anförde bl.a. följande. – När T förhördes av den svenska polisen i juli 1990 berättade han inte att han hade varit politiskt engagerad. Vidare uppgav han att han hade rest till Sverige via Turkiet. Dagen efter han kom till Sverige hittades dock ett förfalskat spanskt pass med T:s foto. Sedan hans ankomst till Sverige har T:s uppgivna skyddsgrunder förändrats avsevärt. Vid en jämförelse av vad T har uppgett vid olika tidpunkter är hans berättelse osammanhängande och motstridig. Både Migrationsverket och Utlänningsnämnden har ansett att T:s berättelse inte är trovärdig. Bland annat har Utlänningsnämnden beaktat att T har lämnat motstridiga uppgifter avseende hur hans uppgivna tortyrskador uppstod.

Kommitténs bedömning

Den svenska regeringen har påstått att svenska migrationsmyndigheter vid bedömning om en utlänning kan utvisas tillämpar i praktiken samma kriterier[1]som föreskrivs i artikel 3. Av Migrationsverkets och Utlänningsnämndens avgöranden framgår däremot inte att artikel 3:s kriterier, som återspeglas i utlänningslagens bestämmelser om verkställighet, de facto tillämpades i T:s fall.

Sverige har pekat på vissa motstridigheter i T:s berättelse. Kommittén anser dock att någon fullständig exakthet sällan kan förväntas från tortyroffer De motstridigheter som finns avseende T:s beskrivning av de faktiska omständigheterna väcker inte tvivel om den allmänna tillförlitligheten av hans uppgifter, särskilt då det har framkommit att T lider av PTSD. Vidare framgår det av den medicinska bevisningen att ärren på T:s lår enbart kunde ha orsakats uppsåtligen av en annan person.

Kommittén är medveten, genom bl.a. FN:s aktuella rapportering, att det råder en allvarlig situation för de mänskliga rättigheterna i Iran. Kommittén noterar särskilt att det rapporteras om ett stort antal avrättningar och utbredd förekomst av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vid en sammantagen bedömning anser kommittén att det finns grundad anledning att tro att T skulle löpa en fara för att utsättas för tortyr om han skickades tillbaka till Iran. Av detta följer att utifrån de rådande omständigheterna får Sverige inte tvinga T att återvända till Iran.