En utvisning till Iran bedöms inte utgöra en kränkning av artikel 3. Klaganden anses brista i trovärdighet i centrala delar av sin berättelse vilket inte kan förklaras av uppgifterna om tidigare tortyr, särskilt då förekomsten av PTSD inte har styrkts.

Bakgrund

Klaganden i ärendet, HKH, är en vuxen man från Iran. HKH ansökte om asyl i Sverige i oktober 1989. Till stöd för ansökan anförde HKH bl.a. följande. – I hemlandet tillhörde och arbetade han för den politiska organisationen Cherikhaj Fadai Schalg. Under åren 1983 till 1988 greps han ett flertal gånger misstänkt för illegala politiska aktiviteter. Omkring september månad 1989 råkade han i nödvärn döda en person som tillhörde Revolutionsgardet. Efter det inträffade gömde han sig fram tills han i oktober samma år lyckades lämna Iran illegalt och ta sig till Sverige. Under tiden som han var gömd blev några av hans släktingars bostäder genomsökta.

Den nationella prövningen

Migrationsverket avslog HKH:s ansökan bl.a. då han ansågs ha lämnat motstridig information om sina politiska aktiviteter i hemlandet. HKH överklagade utan framgång till Utlänningsnämnden. HKH beviljades däremot senare uppehållstillstånd till följd av en allmän amnesti för asylsökande.

HKH dömdes 1994 för narkotikasmuggling till tio års fängelse och utvisning.

I januari 2002 ansökte HKH hos regeringen om att utvisningsbeslutet skulle upphävas eftersom han fortfarande hade samma behov av skydd som han tidigare lagt fram för Migrationsverket. HKH anförde att de motstridigheter som tidigare förekommit i hans berättelse hade sin grund i att han led av effekterna av den tortyr han hade utsatts för i samband med gripandena och förhören i Iran. HKH lade inte fram några detaljer av den påstådda tortyren men gav in en medicinsk rapport som angav att han hade ärr på sin kropp som uppgavs ha orsakats av brännmärken från cigaretter och piskrapp.

I beslut den 21 mars 2002 avslog regeringen ansökan då det inte bedömdes föreligga någon skälig risk för att HKH skulle riskera tortyr vid ett återvändande till Iran.

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

HKH anförde bl.a. följande.– Den omständigheten att han först relativt sent i processen omnämnde att han hade utsatts för tortyr i hemlandet måste ses i ljuset av vad som är känt om de psykologiska effekterna av tortyr och bör inte läggas honom till last. I enlighet med kommitténs tidigare praxis kan inte ett offer för tortyr nödvändigtvis förväntas spontant redogöra för vad han utsatts för och i synnerhet kan sådan information inte förväntas presenteras på ett sammanhängande och enhetligt sätt. Han lider av posttraumatisk stress för vilket han tvingades söka vård efter regeringens negativa beslut i mars 2002. För övrigt har han inte lämnat några motstridiga uppgifter om händelsen då en vakt i Revolutionsgardet omkom, vilket är det huvudsakliga skälet till varför han skulle riskera tortyr vid ett återvändande. Vad gäller hans politiska aktiviteter i hemlandet medges att dessa var på en låg nivå men de bedömdes tydligen tillräckligt allvarliga för att iranska myndigheter skulle gripa honom, även om han sedermera släpptes.

Sverige anförde bl.a. följande.– HKH:s redogörelse innehåller ett antal motstridigheter och tillkortakommanden. Även om kommitténs inställning är att någon fullständig exakthet sällan kan förväntas från tortyroffer så måste dessa brister i HKH:s berättelse läggas honom till last i trovärdighetsbedömningen. HKH har argumenterat för att motstridigheterna är ett resultat av de följdeffekter han uppger sig lida av efter tortyr. HKH omnämnde emellertid inte att han hade torterats förrän i sitt överklagande till Utlänningsnämnden. Således tog han inte upp detta vare sig under intervjuerna hos Migrationsverket eller i den påföljande inlaga som författades med hjälp av hans biträde. Vidare har HKH inte någon gång under processen redogjort för några detaljer avseende den påstådda tortyren. Den enda medicinska rapport som har getts in ger inte heller något stöd för att HKH skulle lida av posttraumatiskt stressyndrom. HKH:s hänvisning till tidigare tortyr kan inte utgöra en godtagbar förklaring till de många motstridigheter som har identifierats i hans redogörelse varför det finns anledning att ifrågasätta den allmänna trovärdigheten av vad han anfört.

Kommitténs bedömning

Kommittén noterar att den huvudsakliga anledningen för HKH:s personliga fruktan för tortyr vid ett återvändande till Iran är att han uppger sig ha dödat en vakt i en park i Teheran. HKH medger att han har lagt fram motsägelsefulla uppgifter till de nationella myndigheterna om sin påstådda politiska aktivitet, vilket han hänför till effekterna av tortyr, men uppger att han inte varit motsägelsefull i sin redogörelse för händelserna i parken. Kommittén noterar att HKH har gett in en medicinsk rapport av vilken framgår att han har märken på sin kropp, men att denna inte ger stöd för hans påstående om att han lider av posttraumatiskt stressyndrom till följd av tortyr. Kommittén noterar vidare Sveriges argument om att HKH inte har omnämnt at han skulle ha torterats förrän vid överklagandet till Utlänningsnämnden och att han inte heller då lämnade några detaljerade uppgifter om tortyren. HKH har inte heller i sina inlagor till kommittén presenterat några detaljerade uppgifter om tortyr. Därmed finner kommittén det svårt att tro att de motsägelser som förekommit i informationen till nationella myndigheter och till kommittén är ett resultat av effekterna av tortyr. Därutöver, i strid med vad HKH anfört, noterar kommittén att han har varit motsägelsefull även i sin redogörelse för händelserna i parken då han inte förrän i sin ansökan till regeringen 2002 omnämnde att hans flickvän varit närvarande vid tillfället. Kommittén finner också att HKH inte heller tillräckligt har lyckats förklara de många övriga motsägelser som förekommit i vad han anfört, vilket väcker tvivel avseende hans trovärdighet. I ljuset av detta, även med beaktande av de pågående utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter i Iran, bedömer kommittén att HKH inte har underbyggt att han själv löper en förutsebar, verklig och personlig risk för tortyr i den menig som avses i artikel 3. En utvisning till Iran skulle således inte utgöra en kränkning av artikel 3.