En iransk mans uppgifter om sitt politiska engagemang i Iran och sin tidigare utsatthet i hemlandet bedöms vara tillförlitliga bl.a. mot bakgrund av ingiven medicinsk bevisning. CAT-kommittén noterar även att de beslut som fattades av Invandrarverket och Utlänningsnämnden inte visar att den prövning som förutsätts i antitortyrkonventionens artikel 3 de facto har genomförts.

Bakgrund

Klaganden i målet, F, är en vuxen iransk medborgare som ansökte om asyl i Sverige i februari 1995.

De närmare faktiska omständigheterna var enligt F bl.a. följande. – Han kommer från en politiskt aktiv familj. Hans far var lokal kommunistledare. Sedan fadern under 1989 gömdes sig för att komma undan regimen utsattes familjehemmet många gånger för husrannsakningar av Pasdaran, det revolutionära gardet. Under 1989 anslöt F sig till Nehzat Azadi, en nationell rörelse som syftar till en modern tolkning av islam. Även när rörelsen officiellt var laglig trakasserade regimen dess medlemmar. Under 1990/91 förklarade regeringen att rörelsen var olaglig. F fick förtroende att leda en grupp av 30 personer inom Nehzat Azadi som hade ansvar att tillverka och dela ut flygblad och broschyrer. Arbetet var farligt och en av gruppens medlemmar sköts ihjäl av Pasdaran när denne togs på bar gärning. Det var F:s ansvar att rekrytera nya medlemmar. Under 1991 relegerades han från universitetet för att han inte ansågs följa islamiska regler. Han tror att universitetet hade fått reda på att han försökta rekrytera nya medlemmar och att han hade gripits flera gånger av Pasdaran för att ha deltagit i Nehzat Azadis möten. Nehzat Azadis ledarskap ordnade möten med 25-30 deltagare för att prata bl.a. om ideologiska frågor. Dessa möten var ofta utsatta för räder av Pasdaran. Han greps ca 30 gånger under sådana räder men släpptes alltid på grund av bristande bevisning. Efter ett tag arbetade han för en mer radikal inriktning inom partiet. Under ett möte i oktober 1993 då man diskuterade ett mer radikalt flygblad greps alla mötesdeltagare av Pasdaran. Han togs till Evin-fängelse. Där berättade man för honom att hans närmaste överordnade inom partiet hade avrättats. F utsattes för förhör och tortyr inklusive en skenavrättning där två medinterner avrättades på riktigt. Efter en månad släpptes han utan rättegång men med en varning om att han kommer att avrättas om han någonsin återgår till att engagera sig politiskt. Han tror att anledningen till att han släpptes var att han inte hade erkänt och att myndigheterna hoppades att han skulle leda dem till sin far. Ett kort tag avstod han från att engagera sig politiskt men såsmåningom började han skriva om förhållandena i Evin-fängelset. När han förstod att polisen hade fått reda på detta bestämde han sig för att lämna landet. Han hade redan ett pass och lyckades förlänga passet genom mutor. Genom en kontakt på det iranska justitiedepartementet lyckades han också få ett utresetillstånd.

Den nationella prövningen

F:s asylansökan avslogs i april 1995 av Statens invandrarverk (Invandrarverket) som ansåg att han inte var trovärdig. Invandrarverket ifrågasatte F:s uppgifter om att han kunde lämna landet genom mutor mot bakgrund av hans uppgifter om att han hade frihetsberövats och att faderns politiska aktiviteter var kända.  Utlänningsnämnden (UN) instämde i Invandrarverkets bedömning att F inte var trovärdig.

F lämnade sedan, vid tre tillfällen, in en ny ansökan om uppehållstillstånd (NUT). I samband med den första NUT åberopade han bl.a. att han hade varit politiskt aktiv sedan han kom till Sverige. UN avslog denna ansökan med anledning av att denna uppgift redan tidigare hade varit föremål för bedömning. Till stöd för sin andra ansökan angav F att han hade skickat politiskt material till sin syster i Iran från Sverige samt att myndigheterna hade uppdagat vem som var avsändare. UN ansåg inte att denna uppgift var tillförlitlig eftersom man inte kunde förvänta sig att F skulle utsätta sig själv och sin syster för sådana risker. Till stöd för den tredje NUT ingav F en medicinsk rapport från Centrum för tortyr- och traumaskadade. Enligt rapporten hade F utan tvekan utsatts för tortyr. UN ansåg emellertid, mot bakgrund av F:s bristande trovärdighet, att det inte var troligt att hans skador hade orsakats av misshandel eller tortyr.

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

Klaganden anförde bl.a. följande. – De svenska migrationsmyndigheterna har inte uttryckligen ifrågasatt att F är politiskt delaktig inom Nehzat Azadi och att han frihetsberövades en månad utan rättegång. Inte heller tycks faderns uppgivna politiska bakgrund vara ifrågasatt. De svenska myndigheterna bygger sina beslut uteslutande på en godtycklig bedömning av hans allmänna trovärdighet. Några eventuella inkonsekvenser i berättelsen används därefter enbart som stöd för en förutfattad mening, trots att total samstämmighet sällan kan förväntas av tortyroffer. Hans uppgift om hur han lämnade landet bedömdes inte som tillförlitlig, trots att det finns rapportering från företrädare för UN att det är svårt, men ändå möjligt, att lämna landet med hjälp av mutor. F har även lämnat tillförlitliga uppgifter om hur han lyckades få ut interna dokument från Iran.

Sverige anförde bl.a. följande. – Sverige är medvetet om att det rapporteras om att Iran är en stor förövare av brott mot mänskliga rättigheter samt att det inte finns något som tyder på förbättringar. Sverige lämnar det åt kommittén att bedöma om det finns ett mönster av grova kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. När det gäller frågan om F:s personliga risk vidhålls den riskbedömning som har gjorts av de svenska myndigheterna. Därutöver ska det beaktas att F har ingett originaldokument bestående av brevväxling mellan iranska myndigheter avseende en arresteringsorder mot F. F har dock inte lämnat någon rimlig förklaring till hur han kunde få tag i sådana interna dokument.  Vidare, väntade F nästan två veckor med att ansöka om asyl som tyder på att han inte uppfattade att han hade ett pressande skyddsbehov.

Kommitténs bedömning

Kommittén har noterat Sveriges påstående om att svenska myndigheter vid tillämpning av utlänningslagen i praktiken tillämpar samma prövning såsom det föreskrivs i antitortyrkonventionens artikel 3. Kommittén noterar däremot att de beslut som fattades av Invandrarverket och Utlänningsnämnden inte visar att den prövning som förutsätts i antitortyrkonventionens artikel 3 de facto har genomförts.

Kommittén anser att F:s familjebakgrund, hans politiska band till Nehzat Azadi och omständigheten att han tidigare har utsatts för frihetsberövande och tortyr ska beaktas vid bedömningen av om han löper en fara att utsättas för tortyr vid ett återvändande. Sverige har hänvisat till aspekter av F:s berättelse som väcker tvivel om F:s trovärdighet men kommittén bedömer att F:s redogörelse för de faktiska omständigheterna inte väcker betydande tvivel angående tillförlitligheten av den generella sanningshalten av F:s uppgifter. I detta sammanhang hänvisar kommittén särskilt till den medicinska bevisningen som både visar att F lider av PTSD och som stödjer F:s påstående om att han har utsatts för tortyr i samband med när han frihetsberövades.

Kommittén är medveten om den allvarliga situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Kommittén noterar den oro som uttrycks av FN:s kommission för mänskliga rättigheter avseendet det höga antalet avrättningar och de många fall av tortyr, grym och omänsklig behandling eller bestraffning i landet.

Under dessa omständigheter bedömer kommittén att det finns grundad anledning att tro att F skulle vara i fara att utsättas för tortyr om han utvisas till Iran. Sverige har därmed en skyldighet att avstå från att tvinga F att återvända till Iran eller något annat land där han löper en verklig risk för att utvisas till Iran.