Trots vissa trovärdighetsbrister bedöms en utvisning till Turkiet av en kurdisk politiskt engagerad man strida mot artikel 3. Någon fullständig exakthet i ett tortyroffers berättelse kan sällan påräknas. Någon möjlighet till internflykt bedöms inte finnas.

Bakgrund

Klaganden i ärendet, A, är en vuxen kurdisk man från Turkiet. A ansökte om asyl i Schweiz i oktober 1990. Schweiziska myndigheter avslog hans ansökan slutligt i oktober 1994.

De närmare faktiska omständigheterna var enligt A bl.a. följande. – Han har allt sedan 1978 varit en sympatisör av den förbjudna kurdiska organisationen KAWA. På grund av sitt engagemang för organisationen utsattes han med början 1981 flera gånger för gripanden, förhör och tortyr. 1984 tilldömdes han ett två och ett halvårigt fängelsestraff samt tio månaders intern exil i Izmir för att ha assisterat militanta medlemmar av KAWA. Han hittade så småningom ett jobb och köpte ett hus i Izmir. Under 1988 och 1989 greps han flertalet gånger och hölls kvar under kortare perioder på grund av sina politiska aktiviteter (distribuerande av flygblad). Vid dessa tillfällen utsattes han för tortyr och pressades att ange sina vänner. I september 1990, när han själv inte var hemma, sökte polis igenom hans hus och beslagtog två böcker samt frågade ut hans fru om var han befann sig. Han beslutade sig därefter för att fly landet. Efter att han lämnat landet har hemmet varit under konstant polisbevakning och hans fru utsattes för sådana påtryckningar att hon tillslut bosatte sig hos släktingar på annan ort. Hans bror har också fängslats under tio dagar och behandlats illa. Av den medicinska utredningen framgår att han lider av posttraumatiskt stressyndrom och att han har vissa ärr som överensstämmer med den tortyr han har beskrivit.  

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

A anförde bl.a. följande.– Av tillgänglig landinformation framgår att tortyr och brott mot mänskliga rättigheter systematiskt förekommer i Turkiet och att många av de drabbade stödjer den kurdiska kampen. Det förhållandet att han är kurd, kommer från Tunceli där PKK har en stor närvaro och förtrycket är omfattande, att han är en sympatisör av den illegala organisationen KAWA, att han har ett brottsregister innefattande politisk kriminalitet samt att han tidigare utsatts för tortyr och pressats i syfte att göra honom till informatör tyder på att han tillhör flera målgrupper för den turkiska repressionen. Schweiziska myndigheters utredning saknar djup och den bevisning som talar till hans fördel har inte bedömts ordentligt. I bedömningen av hans trovärdighet har schweiziska myndigheter inte tillräckligt beaktat de effekter tortyr kan ha på minnes- och koncentrationsförmågan. Den omständigheten att Turkiet har ratificerat Antitortyrkonventionen kan inte tas till intäkt för att han inte skulle riskera tortyr vid ett återvändande.

Schweiz anförde bl.a. följande.– A:s berättelse har innehållit flera motstridigheter bl.a. avseende antalet gripanden och hans egen politiska aktivitet. Enligt information som inhämtats från den schweiziska ambassaden i Ankara är A inte heller eftersökt av polisen och något förbud mot utfärdande av pass för honom finns inte. Under sådana omständigheter får det i vart fall anses rimligt att kräva att A etablerar sig i någon annan del av Turkiet. Även om det inte ifrågasätts att A gripits och fängslats under visa perioder mellan 1981 och 1985 så ligger dessa händelser för långt tillbaka i tiden för att motivera att A lämnade Turkiet först 1990. Sannolikhet för att A torterades mellan 1981 och 1985 kan inte heller leda till slutsatsen att det finns grundad anledning att tro att han skulle riskera tortyr i dagsläget. Vidare bör beaktas att Turkiet har ratificerat flertalet människorättskonventioner, bl.a. Antitortyrkonventionen varför Turkiet har en skyldighet att vidta åtgärder för att motverka förekomsten av tortyr i landet.  

Kommitténs bedömning

Kommittén finner att såväl A:s uppgivna politiska tillhörighet, att han tidigare har gripits i hemlandet, samt hans interna exil bör tas i beaktande vid bedömningen av risken för tortyr vid ett återvändande. Schweiz har visserligen pekat på förekomsten av motstridigheter och oklarheter i A:s berättelse men enligt kommittén kan någon fullständig exakthet sällan påräknas från tortyroffer och de motstridigheter som må föreligga i A:s berättelse är inte av sådan vikt att de kan anses väcka generella tvivel om sanningshalten i dennes påståenden. 

Schweiz har anfört att A, enligt information som inhämtats från den schweiziska ambassaden i Ankara, inte längre är eftersökt av polisen och att något förbud mot utfärdande av pass för honom inte finns. Å andra sidan har A anfört att hans hus i Izmir, enligt uppgifter från hans fru, har varit under konstant bevakning även efter att han lämnade landet och att polisen i januari 1995 förhörde hans tidigare grannar om honom. Efter att A lämnade landet har också brodern gripits flera gånger och A:s hemby har förstörts. Vad gäller Schweiz argument att A skulle kunna finna en säker plats någon annanstans i Turkiet noterar kommittén att A redan har tvingats lämna det område han föddes i till förmån för Izmir, vilket inte heller visade sig vara en säker plats för honom. Med tanke på att det dessutom finns indikationer på att polisen letar efter A är det inte sannolikt att ett säkert sådant område finns för honom i Turkiet.

Förekomsten av tortyr är beklagligtvis alltjämt utbredd i Turkiet. Det förhållandet att Turkiet har ratificerat Antitortyrkonventionen kan inte anses utgöra någon tillräcklig garanti för A:s säkerhet. 

Vid en sammantagen bedömning finner kommittén att A tillräckligt har underbyggt att han löper en personlig risk att utsättas för tortyr om han återvänder till Turkiet. En utvisning av A till Turkiet skulle således utgöra en kränkning av artikel 3.