En deportering till Egypten, i ett säkerhetsärende, utgjorde en kränkning av artikel 3 då Sverige kände till, eller borde känt till, att klaganden löpte en verklig för tortyr vid ett återvändande trots inhämtade diplomatiska garantier.

Bakgrund

Klaganden i ärendet, A, är en vuxen man från Egypten. A ansökte om asyl i Sverige i september 2000 (tillsammans med sin familj, jfr Attia mot Sverige nr 199/2002) och anförde bl.a. att han i sin frånvaro hade dömts för terroristverksamhet kopplad till islamistisk extremism i Egypten. Vid ett återvändande fruktade A att avrättas, i likhet med vad som drabbat andra personer i samma rättsprocess.

Den nationella prövningen

Mot bakgrund av information från den svenska säkerhetspolisen om att A hade en ledande position i en organisation som var skyldig till terroristhandlingar överlämnades ärendet till regeringen för bedömning. Såväl Migrationsverket som Utlämningsnämnden ansåg att A hade giltiga asylskäl och att det ankom på regeringen att väga A:s behov av skydd gentemot säkerhetspolisens bedömning. Den 18 december 2001 avslog regeringen ansökan och A deporterades samma dag.

Parternas huvudsakliga inställning i kommittén

A anförde bl.a. följande.– Utvisningen till Egypten utgjorde en kräkning av hans rättigheter under artikel 3 både med beaktande av vad som var känt vid tidpunkten för utvisningen samt i ljuset av den tortyr han därefter har utsatts för. Tortyr är vanligt förekommande i samband med förhör i Egypten, särskilt i samband med politiska och säkerhetsrelaterade frågor. Han förnekar all inblandning i terroristverksamhet. Anklagelserna om detta får däremot anses ha bidragit till ett ökat intresse för honom från egyptiska myndigheter. Sverige måste ha varit medvetna om denna risk och till följd därav ha sökt garantier från Egypten om att hans mänskliga rättigheter skulle iakttas. Emellertid gjordes inga detaljerade arrangemang före utvisningen för hur dessa garantier skulle komma att implementeras efter återvändandet till Egypten. Svenska myndigheters första besök i egyptiskt fängelse genomfördes också först en dryg månad efter att utvisningen verkställts. Inte förrän 2004 fick han del av ambassadens rapport från detta första besök, vilken styrker att han informerade ambassadören om att han hade utsatts för tortyr, bl.a. i samband med transporten till Egypten och i form av misshandel från vakterna i fängelset, samt att hotelser hade riktats mot hans familj.

Sverige anförde bl.a. följande.– Efter att ärendet överlämnades till regeringen besökte en representant från svenska Utrikesdepartementet företrädare för Egyptens regering i Kairo för att undersöka möjligheten att återsända A till Egypten utan att kränka Sveriges internationella åtaganden. Efter noggranna överväganden efterfrågades garantier från Egyptens regering om att A (och hans familj) skulle behandlas i överrensstämmelse med internationell rätt vid ett återvändande. Sådana garantier utfärdades den 13 december 2001. En ordning för övervakning av att Egyptens utfästelser efterföljdes organiserades också, vilken har varit välfungerande. A har inte heller underbyggt sitt påstående om att garantierna i praktiken inte har efterföljts. Sverige har således levt upp till sina skyldigheter enligt Antitortyrkonventionen. Kommittén tycks också i A:s frus ärende, Attia mot Sverige, ha ansett de inhämtade garantierna vara tillfredställande. Ambassadens rapport från det första besöket i Egyptiskt fängelse har av säkerhetsskäl tidigare delvis hemlighållits för A och kommittén. Ett fullständigt avslöjande av de obekräftade uppgifter från A som rapporten innehåller hade kunnat utsätta honom för en ökad risk för otillbörlig behandling och tortyr. Vid de efterföljande besöken i fängelset framkom inte några ytterligare uppgifter om att tortyr skulle ha förekommit. När A i mars 2003 på nytt angav att han under den inledande tiden i fängelse hade utsatts för tortyr var anklagelserna mer allvarliga och innefattade bl.a. påståenden om att han utsatts för elchocker. Sverige väckte härvid omedelbart frågan med egyptiska myndigheter vilka kategorisk avfärdade A:s påståenden.

Kommitténs bedömning

Kommittén anger inledningsvis att frågan om huruvida utvisningen av A till Egypten utgjorde en kränkning av artikel 3 ska bedömas i ljuset av vad som var känt, eller borde varit känt, för den verkställande statens myndigheter vid tidpunkten för avlägsnandet. Därefter påföljande händelser är relevanta för bedömningen av vad den aktuella staten hade kännedom om, direkt eller indirekt, vid tidpunkten för avlägsnandet. 

Kommittén slår fast att det var känt för Sverige, eller borde varit känt, vid tidpunkten för A:s utvisning att Egypten konsekvent och utbrett använde sig av tortyr gentemot fångar och att risken för en sådan behandling var särskilt stor för de som hölls fångna av politiska skäl och säkerhetsskäl. Sveriges egen säkerhetstjänst bedömde att A var inblandad i terroristverksamhet. Svenska myndigheter var vidare medvetna om att två andra staters säkerhetstjänster var intresserade av A. Enligt den information Sverige lämnat till kommittén erbjöd sig den första utländska säkerhetstjänsten att med flyg transportera A till den andra säkerhetstjänsten, i Egypten, där A enligt vad som var känt för svenska myndigheter hade dömts i sin frånvaro och var eftersökt för inblandning i terroristverksamhet. Enligt kommitténs uppfattning vore det en naturlig slutsats, av dessa kombinerade omständigheter, att A löpte en verklig risk för tortyr vid en utvisning till Egypten. Denna slutsats bekräftades också av att A omedelbart före utvisningen, på svenskt territorium, utsattes för behandling som i vart fall strider mot artikel 16, av utländska agenter med medgivande av svensk polis. Följaktligen var Sveriges utvisning av A i strid med artikel 3. Inhämtandet av diplomatiska garantier, vilka dessutom inte inbegrep någon mekanism för att garantera att de efterföljdes, utgjorde inte en tillräcklig garanti mot denna uppenbara risk.

Kommittén påpekar också att beslutet i det aktuella ärendet vilar på en rad omständigheter som inte var kända för kommittén när den fattade beslut i A:s frus snarlika ärende, Attia mot Sverige. Bland annat hadekommittén vid den tidpunkten inte kännedom om vad A i detta ärende hade rapporterat om angående otillbörlig behandling, till den svenska ambassadören i samband med dennes första besök i egyptiskt fängelse den 23 januari 2002. Majoriteten av kommitténs ledamöter (en skiljaktig) finner således att utvisningen av A utgjorde en kränkning av konventionens artikel 3.

Kommittén anger vidare att det skydd som konventionen ger är absolut, även i ärenden som rör nationell säkerhet. Nationella säkerhetshänseenden kan motivera vissa justeringar av den inhemska processordningen för omprövning av utvisningsbeslut men processen måste alltjämt nå upp till kraven som innefattas av artikel 3 om förekomsten av en effektiv, oberoende och opartisk granskning. I det aktuella ärendet saknades helt möjlighet till juridisk eller administrativ granskning av den svenska regeringens beslut, som första och sista instans, att utvisa A. Denna ordning kan inte anses uppnå de processuella krav som konventionens artikel 3 innefattar.