En utvisning av en AIDS-sjuk kvinna, som erhållit behandling för sjukdomen under de nio år prövningen av hennes asylansökan pågått, utgör enligt majoriteten inte en kränkning av artikel 3 då ”mycket exceptionella omständigheter” inte föreligger. Detta även då hennes livskvalitet och framtidsutsikter på grund av bl.a. resursbrist i mottagarlandet ostridigt skulle påverkas menligt.

Bakgrund

Sökanden, N, är en ugandisk kvinna som 1998 ansökte om asyl i Förenade kungariket. N var svårt sjuk och togs in på sjukhus och diagnostiserades sedermera med två AIDS-relaterade sjukdomar. N behandlades med antivirusmediciner och hennes förhållande började stabiliseras. Asylansökan avslogs slutgiltigt den 5 maj 2005.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

N anförde bl.a. följande.– Fem av hennes sex syskon har dött i Uganda till följd av HIV-relaterade sjukdomar. Hon har bevittnat deras död och vet således av egen erfarenhet att det enda ugandiska läkare kan göra är att försöka lindra symptomen. Sjukhuset i hennes hemort är alldeles för litet för att kunna hantera AIDS. Hon är också för svag för att kunna arbeta och försörja sig och finansiera inköp av mediciner vid ett återvändande till Uganda. Hennes livskvalitet skulle bli förfärlig; hon skulle snabbt återfalla till ett mycket dåligt hälsotillstånd och hon har inga anhöriga som kan ta hand om henne. En utvisning till Uganda skulle således utsätta henne för akut fysiskt och psykiskt lidande, följt av en för tidig död, i strid med artikel 3. Vidare har hon under åren i Förenade kungariket etablerat ett privatliv genom sina kontakter med föreningar och organisationer som har bistått henne. En utvisning skulle således även aktualisera hennes rättigheter enligt artikel 8.

Förenade kungarikets huvudsakliga inställning.– N:s hälsotillstånd är för närvarande stabilt och den behandling hon behöver finns tillgänglig i Uganda även om detta är till en betydlig kostnad. N är frisk nog att resa och skulle så förbli om hon får tillgång till den behandling hon behöver vid ett återvändande till Uganda. N har familjemedlemmar i hemlandet, även om hon uppger sig inte kunna få stöd av dem. Mot denna bakgrund skiljer sig de aktuella förhållandena från de i D. mot Förenade kungariket[1]och sådana mycket exceptionella omständigheter som krävs för att hälsoskäl ska kunna utgöra en kränkning av artikel 3 är inte för handen.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen redogör inledningsvis för sin praxis i utvisningsmål där sökanden påstått sig löpa en risk att utsättas för en kränkning av artikel 3 på grund av dålig hälsa. Europadomstolen noterar härvid att den inte sedan domen i målet D. mot Förenade kungariket hade funnit en sådan kränkning.

Principer för prövning av mål avseende allvarlig ohälsa

Europadomstolen vidhåller vad som framgår av dess tidigare praxis och erinrar om att utlänningar som är föremål för utvisning i princip inte kan göra gällande en rätt att stanna i en traktatsstat för att fortsatt kunna få medicinsk, social eller annan form av hjälp eller stöd från den avlägsnande staten. Den omständigheten att en sökandes förhållanden inklusive hans eller hennes livsförväntningar skulle minska avsevärt, om han eller hon sändes iväg från den aktuella staten, är inte i sig tillräckligt för att det skulle strida mot artikel 3. Europadomstolen framhåller att ett beslut att avlägsna en utlänning som lider av en svår sjukdom till ett land där möjligheterna att behandla den ifrågavarande sjukdomen är sämre än i den avlägsnande staten visserligen kan ge upphov till en fråga avseende artikel 3 men endast i mycket exceptionella fall, där de humanitära skälen mot en utvisning är övertygande.

I D. mot Förenade kungariket förelåg sådana mycket exceptionella omständigheter då sökanden var kritiskt sjuk och verkade vara nära döden, inte var garanterad någon omvårdnad eller medicinsk behandling i hemlandet och inte hade någon familj som kunde ta hand om honom eller erbjuda honom ens en grundläggande tillgång till mat, husrum eller socialt stöd. Europadomstolen utesluter inte att det kan finnas andra mycket exceptionella fall där de humanitära hänsynen är likaledes övertygande. Europadomstolen vidhåller dock att den höga tröskel som fastslagits i D. mot Förenade kungariket alltjämt ska bestå, givet att den påstådda framtida skadan inte har sin grund i medvetna gärningar eller underlåtenhet från myndigheter eller icke-statliga aktörer, utan har sin grund i naturligt förekommande sjukdomar och avsaknad av tillräckliga resurser i mottagarlandet.

Europadomstolen anger vidare att även om rättigheterna i Europakonventionen har implikationer av social eller ekonomisk natur är den huvudsakligen inriktad på att skydda civila och politiska rättigheter. I konventionen som helhet ligger också en strävan om jämvikt mellan samhällets intressen och skyddet för den enskildes grundläggande rättigheter. Vetenskapliga medicinska framsteg sammantagna med ekonomiska och sociala skillnader mellan länder medför att nivån på den behandling som finns i konventionsstaterna och den som finns i ursprungslandet kan variera avsevärt. Artikel 3 ålägger emellertid inte konventionsstaterna någon skyldighet att jämna ut sådana skillnader genom att tillhandahålla gratis och obegränsad sjukvård till alla utlänningar som saknar rätt att stanna i landet.

Europadomstolen förtydligar också att även om det aktuella målet rör utvisning av en sökande med HIV och AIDS-relaterade sjukdomar, precis som de flesta tidigare mål som avhandlat hälsoskäl, måste de angivna principerna gälla även andra allvarliga fysiska eller psykiska hälsotillstånd.

Europadomstolens bedömning av förhållandena i det aktuella målet

Tack vare den behandling som N fått i Förenade kungariket är hennes tillstånd nu stabilt och hon är frisk nog att kunna resa och kommer att förbli så frisk så länge som hon får den grundläggande behandling hon behöver. Vid den nationella prövningen har emellertid framkommit att om hon fråntas den nuvarande medicineringen skulle hon snabbt försämras och hon skulle lida av ohälsa, obehag, smärta och avlida inom ett par år.

Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen finns det antivirusmedicin i Uganda även om endast hälften av de behövande har tillgång till medicinen till följd av resursbrist. N hävdar att hon inte skulle ha råd med behandling i Uganda och att medicinen inte finns tillgänglig på landsbygden som hon kommer ifrån. N tycks ha släktingar i Uganda även om hon själv påstår att de inte skulle vara villiga eller ha förmåga att ta hand om henne.

N har fått medicinsk behandling och socialt stöd på det allmännas bekostnad i Förenade kungariket under de nio år som prövningen av hennes asylansökan och yrkanden enligt artiklarna 3 och 8 har pågått i de nationella domstolarna och i Europadomstolen. Detta kan dock inte i sig medföra en skyldighet för Förenade kungariket att fortsätta att ta hand om henne.

Europadomstolen vitsordar att N:s livskvalitet och framtidsutsikter skulle påverkas om hon sändes tillbaka till Uganda. N är emellertid inte akut sjuk. En bedömning av hur snabbt hon skulle försämras och i vilken utsträckning hon skulle få medicinsk behandling, stöd och omvårdnad, innefattar ett visst mått av spekulation, särskilt mot bakgrund av den pågående utvecklingen av HIV- och AIDS-behandlingen i världen. Europadomstolen bedömer mot denna bakgrund att det inte framkommit några sådana exceptionella omständigheter som i D. mot Förenade kungariket. Europadomstolen finner med 14 röster mot tre att en verkställighet av utvisningsbeslutet inte skulle innebära en kränkning av artikel 3 samt att det inte är nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

Skiljaktig mening- I de tre domarnas gemensamma skiljaktiga mening görs bedömningen att omständigheterna i det aktuella målet är likaledes allvarliga som de i D. mot Förenade kungariket varför en utvisning skulle stå i strid med artikel 3. Vidare anser minoriteten att majoriteten felaktigt har uppfattat de allmänna principer som lagts fast i domstolens praxis. Minoriteten ansåg vidare att en prövning enligt artikel 8 borde ha gjorts då majoriteten inte fann någon kränkning enligt artikel 3.