En utvisning av en man dömd för terroristbrott med hänvisning till nationell säkerhet och diplomatiska garantier utgör, med beaktande av förhållandena i Algeriet, en kränkning av de absoluta rättigheterna i artikel 3.

Bakgrund

Sökanden, L, en algerisk man född 1969, gifte sig 2001 med en slovakisk medborgare i London. L togs 2006 i förvar i Förenade kungariket till följd av flertalet anklagelser mot honom från olika länder. L utlämnades sedan till Frankrike där han åtalades för terroristrelaterad brottslighet och tilldömdes ett femårigt fängelsestraff samt förbjöds att vistas i landet. Med beaktande av den tid han varit fängslad i väntan på utlämning ansågs L dock ha avtjänat sitt straff och försattes på fri fot. L reste till Slovakien där han ansökte om asyl. Slovakiska migrationsmyndigheter beslutade 2006 att klaganden skulle utvisas och förbjudas återvända till landet under 10 år.

Algeriska myndigheter inkom sedermera med en begäran om utlämning av L då han 2005 i sin frånvaro hade dömts till livstids fängelse på grund av medlemskap i en terroristorganisation samt förfalskning. Högsta domstolen i Slovakien bedömde 2008 att L inte kunde utlämnas till Algeriet då han riskerade att utsättas för tortyr och samtidigt beslutade Europadomstolen i enlighet med regel 39 i domstolens procedurregler att anmoda Slovakiens regering att tills vidare inte utvisa L.

I mars 2010 anslöt sig Slovakiens högsta domstol till migrationsmyndighetens ursprungliga beslut från 2006 att utvisa klaganden, efter att ha gjort bedömningen att han utgjorde en säkerhetsrisk i Slovakien med hänsyn till hans inblandning i terroristverksamhet. Till följd av detta upplyste Europadomstolen den slovakiska regeringen särskilt om att det interimistiska beslutet enligt regel 39 alltjämt var gällande för att möjliggöra en eventuell klagan till den slovakiska konstitutionsdomstolen. Emellertid utvisades klaganden tre dagar därefter till Algeriet.

Parternas huvudsakliga inställning i Europadomstolen

L anförde bl.a. följande. –Förbudet mot tortyr i artikel 3 är absolut. Slovakiska regeringens överväganden kan således inte försvara en utvisning till Algeriet där han löper en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Av landinformationen framgår att övergrepp förekommer i det fängelse där han placerats i Algeriet. Slovakiens högsta domstol fann också 2008 att han inte skulle utlämnas på grund av en verklig risk för brott mot artikel 3. Genom att utvisa honom till Algeriet har Slovakien gjort sig skyldiga till ett brott mot artikel 3. Vidare utvisades han utan att ha fått en verklig möjlighet att bestrida Högsta domstolens beslut vid konstitutionsdomstolen då han delgavs beslutet fredagen den 16 april 2010 och blev utvisad redan måndagen den 20 april 2010. Han har därmed berövats rätten till ett effektivt rättsmedel varför Slovakien gjort sig skyldigt till ett brott även mot artikel 13. Slutligen anförde klaganden att utvisningen av honom, i strid med Europadomstolens interimistiska beslut enligt regel 39, förhindrade ett effektivt utövande av hans rätt till klagomål inför Europadomstolen och utgjorde således ett brott mot artikel 34.

Slovakien anförde bl.a. följande.– L har inte visat på något som motiverar att bevilja honom asyl och hans fortsatta vistelse i Slovakien skulle ha utgjort en säkerhetsrisk i synnerhet på grund av hans inblandning i terroristverksamhet. L förbjöds 2006 att för all fram tid vistas i Frankrike och hans uppgifter lades in i Schengen Information System (SIS). I SIS framgår också att L har förbjudits inresa i Schweiz före den 15 juli 2011. Utvisningen av L syftade således också till att leva upp till Slovakiens skyldigheter till följd av EU-medlemskapet. Vidare har algeriska myndigheter i två skrivelser 2007 uttryckt tillräckliga garantier om att L vid en utvisning inte skulle utsättas för en risk som vore oförenlig med artikel 2 och 3. Utvisningen är också förenlig med flyktingkonventionen och dess uteslutandeklausuler. Vidare har andra personer som återsänts till Algeriet enligt tillgänglig landinformation inte utsatts för behandling i strid med artikel 3. Mot denna bakgrund och då ett antal aktuella internationella rapporter visar på en positiv utveckling i Algeriet får utvisningen anses vara förenlig med artikel 3. Någon kränkning av artikel 13 eller 34 är inte heller för handen.

Europadomstolens bedömning

Europadomstolen inleder med att klargöra att, i kampen mot terrorism, måste stater tillåtas avlägsna icke-medborgare som de anser utgör ett hot mot nationens säkerhet. Europadomstolens uppgift är inte att ompröva om en person verkligen utgör ett sådant hot, domstolens enda uppgift är att bedöma om ett avlägsnande av personen ifråga skulle vara förenligt med hans eller hennes rättigheter enligt Europakonventionen. Europadomstolen går vidare ingående igenom de kriterier som ska beaktas vid bedömningen av diplomatiska garantiers värde i varje enskilt fall.

Artikel 3

Algeriska myndigheters försäkran var generell till sin natur och måste bedömas i ljuset av den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten för utvisningen om människorättssituationen i landet. Av materialet i målet, inklusive rapporter från internationella organ samt slovakiska myndigheters egna bedömningar i den inhemska processen, står det klart att L vid tidpunkten för utvisningen löpte en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i Algeriet. Slovakiens argument att L:s utvisning ändå var berättigad eftersom han utgjorde en säkerhetsrisk kan inte godtas. Rättigheterna i artikel 3 är absoluta och det är inte möjligt att väga risken för kränkande behandling mot de skäl som ligger bakom en utvisning. Efter utvisningen rapporteras L ha varit kvarhållen av algerisk säkerhetstjänst under tolv dagar innan han överfördes till aktuellt fängelse. Någon uppföljning till slovakiska myndigheters begäran om ett besök för att undersöka om algeriska myndigheters garantier avseende behandlingen av L efterlevdes tycks inte ha gjorts. Det kan därmed inte heller påvisas att Algeriets utfästelser i praktiken kom att utgöra en tillräcklig garanti för att L var skyddad mot risken för otillbörlig behandling. Europadomstolen fastslår mot denna bakgrund att Slovakien har gjort sig skyldigt till en kränkning av artikel 3 

Artikel 13

Utvisningen av L, endast en arbetsdag efter att han delgavs Högsta domstolens beslut, berövade honom rätten till ett effektivt rättsmedel då han därmed i praktiken förhindrades att söka upprättelse genom klagomål till konstitutionsdomstolen. Europadomstolen finner att förfarandet medförde en kränkning av artikel 13.

Artikel 34

Till följd av L:s utvisning fråntogs Europadomstolen möjligheten att genomföra en noggrann utvärdering av hans ansökan samt berövades möjligheten att skydda L mot den behandling i strid med artikel 3, som han i enlighet med vad som ovan anförts, bedömdes riskera vid tidpunkten. L förhindrades därmed att effektivt utöva sin rätt till klagomål inför Europadomstolen vilket enligt domstolen utgör ett brott mot artikel 34.